På bilden är vänsterpartiet.
Samtidigt som den sista kullen värnpliktiga muckade, för att sedan gå över till ett profisionellt försvar (vilket flera borgeliga partier motsatt sig till), kom också den rödgröna överenskommelsen om utrikespolitiken. De frågor som visat den djupaste sprickan mellan partierna. Trots det går vi alla ut med samma papper för politiken.
Jag har i utrikespolitiken alltid stött ett mera öppet EU-sammarbete och svenska insatser runt om i världen, och på så sätt delvis motsatt sig mitt parti. Miljöpartiet har varit den ständiga kamelionten i den här frågan, men har nu sagt ja till ett mera utvecklat EU sammarbete, och ett ja till den svenska insatsen i Afghanistan. Detta är en seger för den globala solidariteten, och visar att vi i Sverige inte tänker fly med svanen mellan benen och stänga in sig i en ekonomisk bubbla, utan vara dragloket för solidaritet i världen.
Otroligt viktigt att utfallet blev som det blev. Ideologiskt så är ju nämligen de rödgröna de främsta förespråkarna av en politik i andan av globalt och internationellt ansvar, det har socialdemokraterna varit under hela 1900-talet. Därför hade det inte varit en bra vändpunkt om vi hade avskaffat den traditionen nu.
Nu när den internationella sammarbetet, och solidariteten behövs som mest för att klara framtidens och nutidens kriser och katastrofer.
