För att alla medlemmar ska få en bättre bild av vad vi politiker med uppdrag egentligen gör vill jag dela med mig till alla andra medlemmar om vad jag gör. Öppenhet och transparens är grunden för att skapa ett öppet parti som är levande och deltagande!
Den 10-12 November representerade jag Grön Ungdom i Paris för att vara med och utforma den politiska plattformen som FYEG (Grön Ungdoms sammarbetsorganisation på europeisk nivå) bestämt att revidera.
Det var en av de största upplevelser som jag hittils har haft av mitt politiska engagemang. Det kändes också otroligt ansvarsfullt att få representera en hel organisation. Den känslan av ansvar fick mig att verkligen vilja bidra och påverka. Att verkligen visa det bästa om vi i Grön ungdom hade. Att komma med nya förslag och nya perspektiv.
Innan mötet hade jag försökt skapa mig en grund för mötet, att hitta fakta och politik. Var skiljer vi ut oss? Var behöver vi påverka mest? Vilka frågor är viktigast för medlemmarna?
Jag kände själv att jag hade en bra grund inför mötet tack vare förberedelserna och att förslagen gillades.
Ett förslag som jag och andra jag pratat med kände behövdes var ett kapitel om djurrätt. FYEG hade inget om djurrätt i den nuvarande plattformen. För mig som svensk grön var det nästan otänkbart. Hur kan man missa en så vital del i den gröna ideologin?
Trots det har aldrig djurrätt varit min hjärtefråga, även om jag vet att många andra i förbundet brinner för det. Men nu, kändes det helt rätt att driva det.
Senare drev jag även en artikel om att säga nej till övervakning och ja till personlig frihet och till ett privatliv. Jag drev att man skulle använda EU:s "agricultal policy" att använda som ett instrument att minska köttkonsumtionen i Europa. Att man skulle skriva in att ökad tjänstekonsumtion är en bra del i att minska den matriella konsumtionen. Alla förslagen var uppskattade av en hel del och jag kommer att fortsätta driva dem i den fortsatta processen.
Efter en sån här helg, med mycket dramatik, kreativitet och beslut är det lätt att man tappar allt när man kommer hem. Man måste visserligen ta det lugnt, men det är nu det riktiga arbetet börjar.
måndag, november 21
torsdag, september 8
Kollektivavtalen behövs!
Eftersom Ekuriren inte vill puplicera min debattartikel publicerar jag den här istället:
"I söndag skrev företrädare för Svenskt Näringsliv om hur de vill att principerna för lönebildning ska förändras. Rubriken "Vi vill förändra kollektivavtalen" stämmer, men till det sämre.
I artikeln angriper man kollektivavtalen och säger att de inte är gjorda för tillämpas i verkligheten på arbetsplatser. Istället för gemensamma och tryggande avtal vill man att lönen ska bestämmas mellan chef och varje löntagare. I klartext menar man att Fackens och kollektivavtalens makt över lönebildningen inte bara ska minska, utan tas bort helt, allt på löntagarens bekostnad.
Attacken mot kollektivavtalen är en attack mot den svenska modellen som tillämpas på svenska arbetsplatser. Sverige beröms år efter år i internationella undersökningar för sin modell, år efter år kommer delegation efter delegation för att lära av den svenska partsrelationen. Partsrelationen bygger på principer om trygghet och jämlikhet mellan arbetsgivare och löntagare, något som Svenskt näringsliv alltid motarbetat.
I artikeln pekar man på att löneökningen i många fall "inte återspeglar löntagarnas bidrag till verksamheten". Man säger att enskild lönebildning är mer jämlik, fastän vågskålen alltid tippar till arbetsgivarens fördel, som då pressar lönerna nedåt. Speciellt på arbetsplatser med otrygga anställningar och på arbetsplatser med överskott på arbetskraft kan man skapa konkurrens om lönerna, med andra ord slår den hårdast mot de som redan har det svårast.
En annan intressant sak är att man angriper facken. Man säger att fackens lönepolitik inte återspeglas av medlemmarnas intressen och att medlemsraset de senaste åren har berott på protester från löntagare mot kollektivavtalens makt.
Låt oss se till fakta.
1 Januari 2007 ökade kostnaderna för fackligt medlemskap drastiskt, genom att avskaffa löntagarnas rätt till skatteavdrag för medlemsavgiften. Arbetsgivarnas avdragsrätt för servicebolag kvarstod dock. Redan här undergräver man från regeringens sida legitimiteten för partsrelationen på arbetsmarknaden. LO förlorade under 2007 hela 130 000 medlemmar, och den minskningen fortsatte även under 2008 och 2009. TCO och Saco drabbades också hårt.
Fackförbundens medlemsras beror alltså på en av regeringen föreslagen reform, inte meningsskiljaktigheter mellan fackliga företrädare och löntagare.
Man kritiserar framförallt LO men berömmer Saco för att driva en lönepolitik i linje med medlemmarnas intressen, baserat på att Saco hade en medlemsökning under 2009, trots att även denna slutsats är felaktigt då tjänstejobben ökade under 2009 vilket gynnade Saco.
Så vad är det Svenskt Näringsliv och debattörerna egentligen vill ha? Vi menar att detta är en del i att underminera den helt överlägsna svenska modell och legitimiteten för partsrelationen på arbetsmarknaden. Genom att öppna för "flexibilitet" kommer otryggheten och låglönejobben att öka och tryggheten försvinna. Således borde artikeln inte prata om "utveckling", snarare om avveckling av kollektivavtalen."
"I söndag skrev företrädare för Svenskt Näringsliv om hur de vill att principerna för lönebildning ska förändras. Rubriken "Vi vill förändra kollektivavtalen" stämmer, men till det sämre.
I artikeln angriper man kollektivavtalen och säger att de inte är gjorda för tillämpas i verkligheten på arbetsplatser. Istället för gemensamma och tryggande avtal vill man att lönen ska bestämmas mellan chef och varje löntagare. I klartext menar man att Fackens och kollektivavtalens makt över lönebildningen inte bara ska minska, utan tas bort helt, allt på löntagarens bekostnad.
Attacken mot kollektivavtalen är en attack mot den svenska modellen som tillämpas på svenska arbetsplatser. Sverige beröms år efter år i internationella undersökningar för sin modell, år efter år kommer delegation efter delegation för att lära av den svenska partsrelationen. Partsrelationen bygger på principer om trygghet och jämlikhet mellan arbetsgivare och löntagare, något som Svenskt näringsliv alltid motarbetat.
I artikeln pekar man på att löneökningen i många fall "inte återspeglar löntagarnas bidrag till verksamheten". Man säger att enskild lönebildning är mer jämlik, fastän vågskålen alltid tippar till arbetsgivarens fördel, som då pressar lönerna nedåt. Speciellt på arbetsplatser med otrygga anställningar och på arbetsplatser med överskott på arbetskraft kan man skapa konkurrens om lönerna, med andra ord slår den hårdast mot de som redan har det svårast.
En annan intressant sak är att man angriper facken. Man säger att fackens lönepolitik inte återspeglas av medlemmarnas intressen och att medlemsraset de senaste åren har berott på protester från löntagare mot kollektivavtalens makt.
Låt oss se till fakta.
1 Januari 2007 ökade kostnaderna för fackligt medlemskap drastiskt, genom att avskaffa löntagarnas rätt till skatteavdrag för medlemsavgiften. Arbetsgivarnas avdragsrätt för servicebolag kvarstod dock. Redan här undergräver man från regeringens sida legitimiteten för partsrelationen på arbetsmarknaden. LO förlorade under 2007 hela 130 000 medlemmar, och den minskningen fortsatte även under 2008 och 2009. TCO och Saco drabbades också hårt.
Fackförbundens medlemsras beror alltså på en av regeringen föreslagen reform, inte meningsskiljaktigheter mellan fackliga företrädare och löntagare.
Man kritiserar framförallt LO men berömmer Saco för att driva en lönepolitik i linje med medlemmarnas intressen, baserat på att Saco hade en medlemsökning under 2009, trots att även denna slutsats är felaktigt då tjänstejobben ökade under 2009 vilket gynnade Saco.
Så vad är det Svenskt Näringsliv och debattörerna egentligen vill ha? Vi menar att detta är en del i att underminera den helt överlägsna svenska modell och legitimiteten för partsrelationen på arbetsmarknaden. Genom att öppna för "flexibilitet" kommer otryggheten och låglönejobben att öka och tryggheten försvinna. Således borde artikeln inte prata om "utveckling", snarare om avveckling av kollektivavtalen."
onsdag, augusti 31
Norge & Myten om den svenska socialdemokratin
Fokus skrev den 29 augusti om den Europas starkaste socialdemokrati, Den norska, inte den svenska, och hur man lyckats modernisera sig från grunden.
Läs gärna den först: http://www.fokus.se/2011/08/alle-skal-med-%E2%80%93-darfor-ar-norrman-socialdemokrater/
Medan som SAP har mil kvar att gå har de norska socialdemokraterna redan efter valet 2001 lyckats stärka sig genom att bli mer profilierade på vänsterflanken. Helt i motsats till resten av Europas socialdemokratiska partier.
Jag tror Sverige har något att lära av Norge på många områden. Norge har redan gjort den förändring som SAP idag så febrilt vill göra. Förutom att lära av Socialdemokraterna har LO mycket att lära av sina norska motsvarigheter.
LO har också genomgått en fantastisk förändring. Idag, I Sverige, är LO det bortglömde föråldrade förbundet som löntagare ställer sig skeptiska till. De Norska LO löste samma problem med att skippa partianslutning, och ställa krav på Arbeiderpartiet vid valet 2005.
De lämnade helt enkelt in en kravlista på vad LO:s medlemmar efter undersökningar konkritiserat vad de vill förändra på arbetsmarknaden. Svenska LO behöver verkligen göra samma sak.
För trots kritiken mot LO fyller de, som de flesta andra stora fackförbund, en viktig funktion för balansen på arbetsmarknaden.
Läs gärna den först: http://www.fokus.se/2011/08/alle-skal-med-%E2%80%93-darfor-ar-norrman-socialdemokrater/
Medan som SAP har mil kvar att gå har de norska socialdemokraterna redan efter valet 2001 lyckats stärka sig genom att bli mer profilierade på vänsterflanken. Helt i motsats till resten av Europas socialdemokratiska partier.
Jag tror Sverige har något att lära av Norge på många områden. Norge har redan gjort den förändring som SAP idag så febrilt vill göra. Förutom att lära av Socialdemokraterna har LO mycket att lära av sina norska motsvarigheter.
LO har också genomgått en fantastisk förändring. Idag, I Sverige, är LO det bortglömde föråldrade förbundet som löntagare ställer sig skeptiska till. De Norska LO löste samma problem med att skippa partianslutning, och ställa krav på Arbeiderpartiet vid valet 2005.
De lämnade helt enkelt in en kravlista på vad LO:s medlemmar efter undersökningar konkritiserat vad de vill förändra på arbetsmarknaden. Svenska LO behöver verkligen göra samma sak.
För trots kritiken mot LO fyller de, som de flesta andra stora fackförbund, en viktig funktion för balansen på arbetsmarknaden.
tisdag, augusti 30
Indignez-vous
Ibland funderar jag varför så många unga accepterar den oskyddade tillvaro som västcivilisationen bjuder på. Varför inte ifrågasätta det som styr oss ovanifrån och på allvar bli upprörda över det som är fel.
2010 publicerades Indignez-vous som ungefär betyder "säg ifrån" på franska av den 94-årige diplomaten och motsåndsmannen Stèphane Hessel.
Vissa personer har kraften att skapa en brinnande vilja att faktiskt säga ifrån mot samhällets baksidor. Han budskap förstärks också så tydligt när det kommer från den respekten, erfarenheten, och historien han representerar.
Efter att ha flytt koncentrationslägret Buchenwald under andra världskriget blir han först fransk motståndman, sedan diplomat, och skriver sedan deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Han har befunnit sig i historiens flod och det griper verkligen tag i mig.
Kanske borde vi hämta mer och kraften och glädjen i att förändra hos de som en gång var där och konfronterade samma ondska fast i andra skepnader. I boken skriver han "vår fiende var så tydlig, nazismen, men dagens utmaningar är så mycket mer dolda".
Han skriver främst om finansmarknadens diktatur och syftar på kapitalismens makt över det mänskliga värdet.
Pamfletten är bara 30 sidor lång och har på bara några månader 2010 skapat stora rubriker i medierna. Alla kan läsa den. Alla kan låta sig inspireras. I alla fall när den kommer ut på svenska...
2010 publicerades Indignez-vous som ungefär betyder "säg ifrån" på franska av den 94-årige diplomaten och motsåndsmannen Stèphane Hessel.
Vissa personer har kraften att skapa en brinnande vilja att faktiskt säga ifrån mot samhällets baksidor. Han budskap förstärks också så tydligt när det kommer från den respekten, erfarenheten, och historien han representerar.
Efter att ha flytt koncentrationslägret Buchenwald under andra världskriget blir han först fransk motståndman, sedan diplomat, och skriver sedan deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Han har befunnit sig i historiens flod och det griper verkligen tag i mig.
Kanske borde vi hämta mer och kraften och glädjen i att förändra hos de som en gång var där och konfronterade samma ondska fast i andra skepnader. I boken skriver han "vår fiende var så tydlig, nazismen, men dagens utmaningar är så mycket mer dolda".
Han skriver främst om finansmarknadens diktatur och syftar på kapitalismens makt över det mänskliga värdet.
Pamfletten är bara 30 sidor lång och har på bara några månader 2010 skapat stora rubriker i medierna. Alla kan läsa den. Alla kan låta sig inspireras. I alla fall när den kommer ut på svenska...
onsdag, augusti 10
Anna Svensson & Neofeminism
Anna Svensson skrev häromdagen en lysande artikel på svt debatt angående det politiska tonläget i den klassisk-feministiska debatten.
http://svtdebatt.se/2011/08/dags-for-oss-feminister-att-omfamna-karnfamiljen/
Hon tar upp bland annat hur kritiken mot t .ex kärnfamiljen i kvinnorörelsen urartat i någon slags enögd vilja till totalitär och villkorslös frigörelse från allt som barn, familj, och julpynt.
Jag anser som hon att den vitigaste utgångpunkten i en modern jämställdhetsdebatt måste vara tilltron till att människan utöver kön och sexuell läggning kan uperätthålla en jämnställd tillvaro. T ex i en social konstruktion som familjen.
Men för nu, tack och hej!
http://svtdebatt.se/2011/08/dags-for-oss-feminister-att-omfamna-karnfamiljen/
Hon tar upp bland annat hur kritiken mot t .ex kärnfamiljen i kvinnorörelsen urartat i någon slags enögd vilja till totalitär och villkorslös frigörelse från allt som barn, familj, och julpynt.
Jag anser som hon att den vitigaste utgångpunkten i en modern jämställdhetsdebatt måste vara tilltron till att människan utöver kön och sexuell läggning kan uperätthålla en jämnställd tillvaro. T ex i en social konstruktion som familjen.
Men för nu, tack och hej!
tisdag, juli 26
Tiden & Den konstnärliga tillvaron
När man sitter ute i de småländska skogarna med ett Internet på bara 3,6 mb/sek börjar man tänka en massa. Man märker att man lever 2011 när man försöker beskriva en ödslig situation med att påpeka ett svagt Internet, istället för att belysa den egentliga frånvaron av Internet.
Men man blir verkligen full av intryck här.
Speciellt i en så lugn miljö.
”Lugnt” övergår ju i och för sig i ”Extremt tråkigt” en stor del av tiden. Men det är ju just därför jag skriver det här. För att försöka hitta en mening i tillvaron som den är.
Det är så mycket nytt nu. Ett nytt skolår börjar snart. En ny epok, med nya minnen och nya lära kännanden tar vid. En ny identitet? Nej, men jag har verkligen lärt känna mig själv under resan vi gjorde genom Europa. Det sägs ju att en yttre resa också börjar med en inre resa och det är verkligen sant.
Jag blir lite osäker för det var otroligt länge sedan jag befann mig i den här situationen. Ja, förra året i ettan men det var verkligen inte alls samma sak. Då var så mycket givet: Jag skulle bli en europaelev. Allt föll automatisk på plats i och med en nya skola, nya vänner, och nya möten. Nu är det annorlunda. Att börja tvåan ger inte svar på några automatiska förändringar, bara plats för egen initiativkraft. Nu måste jag själv välja vad jag ska fylla min tillvaro med, utan att något annat runt om mig kommer att påverka mig. Jag måste själv avgöra var jag vill hitta en mening i tillvaron.
Det bästa är såklart bara att möta nya möjligheter med nyfikenhet och inte nostalgi.
Förutom att vara fantasifull och tänka på allt i framtiden har jag börjat skriva. Dvs något riktigt. Jag har dessutom börjat läsa på ett sätt som aldrig tidigare. Det känns inte som ett tvång utan som en inspirationskälla och ett underhållningsverktyg. Hoppas detta är normalt och att jag inte håller på att bli en inåtvänd tomte som snarare bryr sig om böckernas värld än det verkliga världen.
När människor förut frågade hur jag kunde skriva så målande utan att läsa någon skönlitteratur brukade jag klyschigt svara: ”Verkligheten är så mycket mer intressant än böckernas fantasivärld”. Tyvärr kan jag nog inte använda det längre och det är ju synd.
Se nu här vad mycket som går att resoneras med sig själv utan att egentligen inte ha något vettigt att säga! Förstår hur historiens filosofer förmådde att fördriva tiden. Och trots den hysteriskt roliga längden av detta inlägg är den varken psykologiskt uttömmande eller konstruktivt. Hela texten saknar mål och riktning.
Substansen, vilken är lika med noll, i denna text kan jämföras med ett ludd. Ur strikt konstruktiv bemärkelse är det varje författares uppgift att tvinna detta ludd till en tråd. Tråden skall också helst färgas röd för att dessutom få till en trevlig visuell metafor för sitt fina verk.
Men ur ett renodlat konstnärligt perspektiv finns det inget syfte med den röda tråden. Det som räknas är skönheten i språket, tankarna och ärligheten i texten. Då handlar det snarare om att hitta den mest effektiva form för luddet att slungas iväg med vinden. Att skapa ett unikt avtryck med det exakta uttrycket för att beskriva en känsla. Har man tur, lyckas man beskriva en känsla för människor, som aldrig tidigare har beskrivits för någon. Som kanske aldrig har varit upplevt över huvud taget?
Kombinationen av ord, uttryck, tankar känslor, metaforer är oändlig.
Författare och konstnärer är också relativt ensamma i sitt sätt att arbeta och skapa. Jag menar att det personliga avtrycket aldrig kan få bärkraft om det inte finns en starkt individualistisk hängivelse till sitt egna arbeta och till sina egna känslor.
Om man sedan ska lyckas ligger nog mycket i hur nostalgisk man är. För mig är det bara nyttigt i små små doser. De som vänder sig om axeln för mycket riskerar att halka efter och glömma bort sin egen meningsfullhet. De som läser storverk för existensialismen och impressionismen riskerar att tappa bort sig själva i andra och glömma bort vad det är som man faktiskt själv kan tillföra.
Jag är också kritisk till de som i alltför stor utsträckning finner kraft i sitt konstnärliga arbete i kollektivistisk anda. Vi borde alla följa våra egna ideal och känslomässiga riktlinjer vad gäller musik, klädsel osv. Låt inte några Chefsdesigners eller finanspampar inom klädindustrin bestämma hur grunden för de konstnärliga trenderna ska läggas. Det görs av det känslomässiga intrycket hos gemene man, inte av någon av trendkapitalisterna.
Så , nu när jag krittiserat allt och alla för till synes märkliga saker finns det väl bara en sak kvar: Att vara självkritiskt. Men det kommer ,tro mig. I nästa inlägg!
God natt!
Men man blir verkligen full av intryck här.
Speciellt i en så lugn miljö.
”Lugnt” övergår ju i och för sig i ”Extremt tråkigt” en stor del av tiden. Men det är ju just därför jag skriver det här. För att försöka hitta en mening i tillvaron som den är.
Det är så mycket nytt nu. Ett nytt skolår börjar snart. En ny epok, med nya minnen och nya lära kännanden tar vid. En ny identitet? Nej, men jag har verkligen lärt känna mig själv under resan vi gjorde genom Europa. Det sägs ju att en yttre resa också börjar med en inre resa och det är verkligen sant.
Jag blir lite osäker för det var otroligt länge sedan jag befann mig i den här situationen. Ja, förra året i ettan men det var verkligen inte alls samma sak. Då var så mycket givet: Jag skulle bli en europaelev. Allt föll automatisk på plats i och med en nya skola, nya vänner, och nya möten. Nu är det annorlunda. Att börja tvåan ger inte svar på några automatiska förändringar, bara plats för egen initiativkraft. Nu måste jag själv välja vad jag ska fylla min tillvaro med, utan att något annat runt om mig kommer att påverka mig. Jag måste själv avgöra var jag vill hitta en mening i tillvaron.
Det bästa är såklart bara att möta nya möjligheter med nyfikenhet och inte nostalgi.
Förutom att vara fantasifull och tänka på allt i framtiden har jag börjat skriva. Dvs något riktigt. Jag har dessutom börjat läsa på ett sätt som aldrig tidigare. Det känns inte som ett tvång utan som en inspirationskälla och ett underhållningsverktyg. Hoppas detta är normalt och att jag inte håller på att bli en inåtvänd tomte som snarare bryr sig om böckernas värld än det verkliga världen.
När människor förut frågade hur jag kunde skriva så målande utan att läsa någon skönlitteratur brukade jag klyschigt svara: ”Verkligheten är så mycket mer intressant än böckernas fantasivärld”. Tyvärr kan jag nog inte använda det längre och det är ju synd.
Se nu här vad mycket som går att resoneras med sig själv utan att egentligen inte ha något vettigt att säga! Förstår hur historiens filosofer förmådde att fördriva tiden. Och trots den hysteriskt roliga längden av detta inlägg är den varken psykologiskt uttömmande eller konstruktivt. Hela texten saknar mål och riktning.
Substansen, vilken är lika med noll, i denna text kan jämföras med ett ludd. Ur strikt konstruktiv bemärkelse är det varje författares uppgift att tvinna detta ludd till en tråd. Tråden skall också helst färgas röd för att dessutom få till en trevlig visuell metafor för sitt fina verk.
Men ur ett renodlat konstnärligt perspektiv finns det inget syfte med den röda tråden. Det som räknas är skönheten i språket, tankarna och ärligheten i texten. Då handlar det snarare om att hitta den mest effektiva form för luddet att slungas iväg med vinden. Att skapa ett unikt avtryck med det exakta uttrycket för att beskriva en känsla. Har man tur, lyckas man beskriva en känsla för människor, som aldrig tidigare har beskrivits för någon. Som kanske aldrig har varit upplevt över huvud taget?
Kombinationen av ord, uttryck, tankar känslor, metaforer är oändlig.
Författare och konstnärer är också relativt ensamma i sitt sätt att arbeta och skapa. Jag menar att det personliga avtrycket aldrig kan få bärkraft om det inte finns en starkt individualistisk hängivelse till sitt egna arbeta och till sina egna känslor.
Om man sedan ska lyckas ligger nog mycket i hur nostalgisk man är. För mig är det bara nyttigt i små små doser. De som vänder sig om axeln för mycket riskerar att halka efter och glömma bort sin egen meningsfullhet. De som läser storverk för existensialismen och impressionismen riskerar att tappa bort sig själva i andra och glömma bort vad det är som man faktiskt själv kan tillföra.
Jag är också kritisk till de som i alltför stor utsträckning finner kraft i sitt konstnärliga arbete i kollektivistisk anda. Vi borde alla följa våra egna ideal och känslomässiga riktlinjer vad gäller musik, klädsel osv. Låt inte några Chefsdesigners eller finanspampar inom klädindustrin bestämma hur grunden för de konstnärliga trenderna ska läggas. Det görs av det känslomässiga intrycket hos gemene man, inte av någon av trendkapitalisterna.
Så , nu när jag krittiserat allt och alla för till synes märkliga saker finns det väl bara en sak kvar: Att vara självkritiskt. Men det kommer ,tro mig. I nästa inlägg!
God natt!
Vapenlagar & Breivik
Efter terrorattackerna i Norge har en del frågor angående vapen och vapenlagar dykt upp. Det vapnet som Breivik använde på Utöya skulle kunna ha varit godkänt i Sverige efter de svenska vapenlagarna.
Kristdemokraterna, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet, och Folkpartiet vill nu ha en översyn av de svenska vapenlagarna. Miljöpartiet borde naturligtvis också visa stöd för detta med tanke på det vapenrestriktiva politik vi vill bedriva.
Det är för "liberala" vapenlagar som gör att den här typen av människor kan få verktyg för att genomföra sina avskyvärda handlingar. Miljöpartiet har alltid varit icke-våldsförespråkare och varit mycket restriktiva när det kommer till vapenpolitik. Vi får inte hamna efter i den här frågan.
Kristdemokraterna, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet, och Folkpartiet vill nu ha en översyn av de svenska vapenlagarna. Miljöpartiet borde naturligtvis också visa stöd för detta med tanke på det vapenrestriktiva politik vi vill bedriva.
Det är för "liberala" vapenlagar som gör att den här typen av människor kan få verktyg för att genomföra sina avskyvärda handlingar. Miljöpartiet har alltid varit icke-våldsförespråkare och varit mycket restriktiva när det kommer till vapenpolitik. Vi får inte hamna efter i den här frågan.
onsdag, juli 20
Sommartankar & Hemingway
Jag ska göra ett nytt försök att hålla liv i den här bloggen. Inte för allmänhetens skull, men för min egen. Att kunna sätta ord på sina tankar är mycket värt, speciellt för mig som har så många av dom. Men för att göra det måste jag lova mig själv att alltid, alltid, alltid säga den upplevda sanningen om mig själv om mina tankar och om andra.
För att citera Hemingway: " Så länge ett litterärt material baseras på en ren ärlighet som bottnar i respekt för sig själv och för sitt litterära arbete kan ingen bok vara dålig"
Och redan där måste jag rätta mig eftersom Hemmingway aldrig sagt det där.
Ibland förstår jag meningen med bloggande. Att ingen förutom att ens mamma ska läsa inläggen behöver ju inte vara negativt. Alla blir ju ändå så hämmade av den otroliga egoism och kritisism (finns det ordet?) som finns på nätet att man kanske vågar säga mer om man bara blir accepterad. Sedan så är det ju svenskt också. Den tysta bekräftelsen mellan två individer väger tyngre en det interlektuella samtalet.
Känner att detta är associationernas afton då kvällen är helt tom och kan fyllas med vadsomhelst. Därför måste jag genast koppla detta till en så tydlig skillnad mellan Sverige och Frankrike. Och efter 3 veckor i Biarritz och Nice känner tillochmed jag att jag vågar yttra mig om dem.
De som redan nu förstår att jag kanske kommer glida in på långsökte amatörmässiga och psykologiska analyser kan sluta läsa det här inlägget nu.
Ni som dock känner att ni är tillräckligt pseudointerlektuella för att tro er förstå vad jag snackar om kan fortsätta lite till.
Det franska sociala samtalet får gärna vara hetsigt, utåtagerande och gestikulerande. Och ändå tar ingen illa vid sig av det? Man kan stå öga mot öga häva ur dig de smutsigaste anklagelser och ett par minuter senare gå skrattande därifrån som om ingenting hänt.
I sverige skulle vi istället landa i något idiotiskt konsensus efter 18 sekunder i en diskution och sedan gå sammanbitna därifrån och tänka groteska könsord om den andre. Är det för att vi i vår kultur är instängda och asociala, vilket vi också, rent klimatmässigt borde vara?
Fast även om man i den franska folkkulturen är hetsig, färgsprakande och entusiastisk återspeglas detta inte alls i politiken. Förmodligen eftersom politikeryrket fortfarande ses som ett ämbete för den övre borgarklassen och de förväntas ha lite stil och finkänslighet.
I Storbrittannien är det dock annorlunda. Där känns det som det folkliga franska sättet att diskutera på har först in i parlamentet. Även premierministern skriker, och låter reptilhjärnan ta över helt ohämmat i debatter i parlamentet.
Nog med politik, det är ju sommar och Imorgon åker jag till kära Småland. Så jag lär återkomma!
Godnatt!
För att citera Hemingway: " Så länge ett litterärt material baseras på en ren ärlighet som bottnar i respekt för sig själv och för sitt litterära arbete kan ingen bok vara dålig"
Och redan där måste jag rätta mig eftersom Hemmingway aldrig sagt det där.
Ibland förstår jag meningen med bloggande. Att ingen förutom att ens mamma ska läsa inläggen behöver ju inte vara negativt. Alla blir ju ändå så hämmade av den otroliga egoism och kritisism (finns det ordet?) som finns på nätet att man kanske vågar säga mer om man bara blir accepterad. Sedan så är det ju svenskt också. Den tysta bekräftelsen mellan två individer väger tyngre en det interlektuella samtalet.
Känner att detta är associationernas afton då kvällen är helt tom och kan fyllas med vadsomhelst. Därför måste jag genast koppla detta till en så tydlig skillnad mellan Sverige och Frankrike. Och efter 3 veckor i Biarritz och Nice känner tillochmed jag att jag vågar yttra mig om dem.
De som redan nu förstår att jag kanske kommer glida in på långsökte amatörmässiga och psykologiska analyser kan sluta läsa det här inlägget nu.
Ni som dock känner att ni är tillräckligt pseudointerlektuella för att tro er förstå vad jag snackar om kan fortsätta lite till.
Det franska sociala samtalet får gärna vara hetsigt, utåtagerande och gestikulerande. Och ändå tar ingen illa vid sig av det? Man kan stå öga mot öga häva ur dig de smutsigaste anklagelser och ett par minuter senare gå skrattande därifrån som om ingenting hänt.
I sverige skulle vi istället landa i något idiotiskt konsensus efter 18 sekunder i en diskution och sedan gå sammanbitna därifrån och tänka groteska könsord om den andre. Är det för att vi i vår kultur är instängda och asociala, vilket vi också, rent klimatmässigt borde vara?
Fast även om man i den franska folkkulturen är hetsig, färgsprakande och entusiastisk återspeglas detta inte alls i politiken. Förmodligen eftersom politikeryrket fortfarande ses som ett ämbete för den övre borgarklassen och de förväntas ha lite stil och finkänslighet.
I Storbrittannien är det dock annorlunda. Där känns det som det folkliga franska sättet att diskutera på har först in i parlamentet. Även premierministern skriker, och låter reptilhjärnan ta över helt ohämmat i debatter i parlamentet.
Nog med politik, det är ju sommar och Imorgon åker jag till kära Småland. Så jag lär återkomma!
Godnatt!
tisdag, februari 1
Pseudedemokrati
Nytt år, nya tankar. För att fatta mig kort.
I sommras arbeta jag med att öka inflytandet för Strängnäs skolungdomar. Vi föreslog saker såsom allmänna val, ett internt nätverk, och offentliga debatter skulle införlivas i schemat.
På så sätt skulle varje individ förbereda sig för ett deltagande liv i vår demokrati.
Men vad tjänar våra förslag till ifall den verkliga demorkatin är ännu sämre?
Varför ska ungdomar delta och påverka om de ändå inte har någon möjlighet till det efteråt?
Det finns så klart ingen anledning för dem att då delta.
Det blir otroligt tydligt med upptäckterna av de dokument som skickats mellan svenska och amerikansksa underättelsetjänster och diplomater. I flera år har politiska beslut noga planerats i Sverige av USA:s politiska och diplomatiska elit.
Och varje dag upptäcks och offentliggör wikileaks nya dokument om hemligheter, om beslut fattade över våra huvuden.
Det är garanterat inte värdigt av vi gått in i 2000-talet med det samhällssystemet.
Då kan vi plötsligt konstaterat att mängder av demorkatiska framsteg såsom kvinnlig rösträtt, yttrandefrihet, och personlig integritet nu blivit verkningslösa.
Hur kunde detta ske, blir då en intressant fråga, men hur ska vi förhindra det blir än mer intressant.
För det första måste allt offentliggöras. Sedan väntar världens, och framförallt sveriges dom. Efter det måste vi kunna lita på att svenska politiker är ärliga och hederliga, men detta kan man ju aldrig garantera.
Jag tror att ändå lösningen ut är att ersätta den parlamentariska demokratin men en direkt demokrati nära alla medborgare, utan mellanhänder eller hemlighetsmakeri.
Enren och öppen process som drivs av det lokala samhället.
Med det följer naturligtvis en liknande företagsstruktur med demorkatiska företag gemensamt ägda och styrda. Ett strikt demokratiskt regelverk men men en kreativ fri marknad.
Först då kan vi diskutera en demokratisk skola.
Vi måste börja med det allra mest grundläggande.
I sommras arbeta jag med att öka inflytandet för Strängnäs skolungdomar. Vi föreslog saker såsom allmänna val, ett internt nätverk, och offentliga debatter skulle införlivas i schemat.
På så sätt skulle varje individ förbereda sig för ett deltagande liv i vår demokrati.
Men vad tjänar våra förslag till ifall den verkliga demorkatin är ännu sämre?
Varför ska ungdomar delta och påverka om de ändå inte har någon möjlighet till det efteråt?
Det finns så klart ingen anledning för dem att då delta.
Det blir otroligt tydligt med upptäckterna av de dokument som skickats mellan svenska och amerikansksa underättelsetjänster och diplomater. I flera år har politiska beslut noga planerats i Sverige av USA:s politiska och diplomatiska elit.
Och varje dag upptäcks och offentliggör wikileaks nya dokument om hemligheter, om beslut fattade över våra huvuden.
Det är garanterat inte värdigt av vi gått in i 2000-talet med det samhällssystemet.
Då kan vi plötsligt konstaterat att mängder av demorkatiska framsteg såsom kvinnlig rösträtt, yttrandefrihet, och personlig integritet nu blivit verkningslösa.
Hur kunde detta ske, blir då en intressant fråga, men hur ska vi förhindra det blir än mer intressant.
För det första måste allt offentliggöras. Sedan väntar världens, och framförallt sveriges dom. Efter det måste vi kunna lita på att svenska politiker är ärliga och hederliga, men detta kan man ju aldrig garantera.
Jag tror att ändå lösningen ut är att ersätta den parlamentariska demokratin men en direkt demokrati nära alla medborgare, utan mellanhänder eller hemlighetsmakeri.
Enren och öppen process som drivs av det lokala samhället.
Med det följer naturligtvis en liknande företagsstruktur med demorkatiska företag gemensamt ägda och styrda. Ett strikt demokratiskt regelverk men men en kreativ fri marknad.
Först då kan vi diskutera en demokratisk skola.
Vi måste börja med det allra mest grundläggande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)