Tiden & Den konstnärliga tillvaron

När man sitter ute i de småländska skogarna med ett Internet på bara 3,6 mb/sek börjar man tänka en massa. Man märker att man lever 2011 när man försöker beskriva en ödslig situation med att påpeka ett svagt Internet, istället för att belysa den egentliga frånvaron av Internet.
Men man blir verkligen full av intryck här.

Speciellt i en så lugn miljö.

”Lugnt” övergår ju i och för sig i ”Extremt tråkigt” en stor del av tiden. Men det är ju just därför jag skriver det här. För att försöka hitta en mening i tillvaron som den är.

Det är så mycket nytt nu. Ett nytt skolår börjar snart. En ny epok, med nya minnen och nya lära kännanden tar vid. En ny identitet? Nej, men jag har verkligen lärt känna mig själv under resan vi gjorde genom Europa. Det sägs ju att en yttre resa också börjar med en inre resa och det är verkligen sant.

Jag blir lite osäker för det var otroligt länge sedan jag befann mig i den här situationen. Ja, förra året i ettan men det var verkligen inte alls samma sak. Då var så mycket givet: Jag skulle bli en europaelev. Allt föll automatisk på plats i och med en nya skola, nya vänner, och nya möten. Nu är det annorlunda. Att börja tvåan ger inte svar på några automatiska förändringar, bara plats för egen initiativkraft. Nu måste jag själv välja vad jag ska fylla min tillvaro med, utan att något annat runt om mig kommer att påverka mig. Jag måste själv avgöra var jag vill hitta en mening i tillvaron.

Det bästa är såklart bara att möta nya möjligheter med nyfikenhet och inte nostalgi.

Förutom att vara fantasifull och tänka på allt i framtiden har jag börjat skriva. Dvs något riktigt. Jag har dessutom börjat läsa på ett sätt som aldrig tidigare. Det känns inte som ett tvång utan som en inspirationskälla och ett underhållningsverktyg. Hoppas detta är normalt och att jag inte håller på att bli en inåtvänd tomte som snarare bryr sig om böckernas värld än det verkliga världen.

När människor förut frågade hur jag kunde skriva så målande utan att läsa någon skönlitteratur brukade jag klyschigt svara: ”Verkligheten är så mycket mer intressant än böckernas fantasivärld”. Tyvärr kan jag nog inte använda det längre och det är ju synd.

Se nu här vad mycket som går att resoneras med sig själv utan att egentligen inte ha något vettigt att säga! Förstår hur historiens filosofer förmådde att fördriva tiden. Och trots den hysteriskt roliga längden av detta inlägg är den varken psykologiskt uttömmande eller konstruktivt. Hela texten saknar mål och riktning.

Substansen, vilken är lika med noll, i denna text kan jämföras med ett ludd. Ur strikt konstruktiv bemärkelse är det varje författares uppgift att tvinna detta ludd till en tråd. Tråden skall också helst färgas röd för att dessutom få till en trevlig visuell metafor för sitt fina verk.

Men ur ett renodlat konstnärligt perspektiv finns det inget syfte med den röda tråden. Det som räknas är skönheten i språket, tankarna och ärligheten i texten. Då handlar det snarare om att hitta den mest effektiva form för luddet att slungas iväg med vinden. Att skapa ett unikt avtryck med det exakta uttrycket för att beskriva en känsla. Har man tur, lyckas man beskriva en känsla för människor, som aldrig tidigare har beskrivits för någon. Som kanske aldrig har varit upplevt över huvud taget?
Kombinationen av ord, uttryck, tankar känslor, metaforer är oändlig.

Författare och konstnärer är också relativt ensamma i sitt sätt att arbeta och skapa. Jag menar att det personliga avtrycket aldrig kan få bärkraft om det inte finns en starkt individualistisk hängivelse till sitt egna arbeta och till sina egna känslor.

Om man sedan ska lyckas ligger nog mycket i hur nostalgisk man är. För mig är det bara nyttigt i små små doser. De som vänder sig om axeln för mycket riskerar att halka efter och glömma bort sin egen meningsfullhet. De som läser storverk för existensialismen och impressionismen riskerar att tappa bort sig själva i andra och glömma bort vad det är som man faktiskt själv kan tillföra.

Jag är också kritisk till de som i alltför stor utsträckning finner kraft i sitt konstnärliga arbete i kollektivistisk anda. Vi borde alla följa våra egna ideal och känslomässiga riktlinjer vad gäller musik, klädsel osv. Låt inte några Chefsdesigners eller finanspampar inom klädindustrin bestämma hur grunden för de konstnärliga trenderna ska läggas. Det görs av det känslomässiga intrycket hos gemene man, inte av någon av trendkapitalisterna.

Så , nu när jag krittiserat allt och alla för till synes märkliga saker finns det väl bara en sak kvar: Att vara självkritiskt. Men det kommer ,tro mig. I nästa inlägg!


God natt!

Vapenlagar & Breivik

Efter terrorattackerna i Norge har en del frågor angående vapen och vapenlagar dykt upp. Det vapnet som Breivik använde på Utöya skulle kunna ha varit godkänt i Sverige efter de svenska vapenlagarna.

Kristdemokraterna, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet, och Folkpartiet vill nu ha en översyn av de svenska vapenlagarna. Miljöpartiet borde naturligtvis också visa stöd för detta med tanke på det vapenrestriktiva politik vi vill bedriva.

Det är för "liberala" vapenlagar som gör att den här typen av människor kan få verktyg för att genomföra sina avskyvärda handlingar. Miljöpartiet har alltid varit icke-våldsförespråkare och varit mycket restriktiva när det kommer till vapenpolitik. Vi får inte hamna efter i den här frågan.

Sommartankar & Hemingway

Jag ska göra ett nytt försök att hålla liv i den här bloggen. Inte för allmänhetens skull, men för min egen. Att kunna sätta ord på sina tankar är mycket värt, speciellt för mig som har så många av dom. Men för att göra det måste jag lova mig själv att alltid, alltid, alltid säga den upplevda sanningen om mig själv om mina tankar och om andra.

För att citera Hemingway: " Så länge ett litterärt material baseras på en ren ärlighet som bottnar i respekt för sig själv och för sitt litterära arbete kan ingen bok vara dålig"

Och redan där måste jag rätta mig eftersom Hemmingway aldrig sagt det där.

Ibland förstår jag meningen med bloggande. Att ingen förutom att ens mamma ska läsa inläggen behöver ju inte vara negativt. Alla blir ju ändå så hämmade av den otroliga egoism och kritisism (finns det ordet?) som finns på nätet att man kanske vågar säga mer om man bara blir accepterad. Sedan så är det ju svenskt också. Den tysta bekräftelsen mellan två individer väger tyngre en det interlektuella samtalet.

Känner att detta är associationernas afton då kvällen är helt tom och kan fyllas med vadsomhelst. Därför måste jag genast koppla detta till en så tydlig skillnad mellan Sverige och Frankrike. Och efter 3 veckor i Biarritz och Nice känner tillochmed jag att jag vågar yttra mig om dem.

De som redan nu förstår att jag kanske kommer glida in på långsökte amatörmässiga och psykologiska analyser kan sluta läsa det här inlägget nu.

Ni som dock känner att ni är tillräckligt pseudointerlektuella för att tro er förstå vad jag snackar om kan fortsätta lite till.

Det franska sociala samtalet får gärna vara hetsigt, utåtagerande och gestikulerande. Och ändå tar ingen illa vid sig av det? Man kan stå öga mot öga häva ur dig de smutsigaste anklagelser och ett par minuter senare gå skrattande därifrån som om ingenting hänt.

I sverige skulle vi istället landa i något idiotiskt konsensus efter 18 sekunder i en diskution och sedan gå sammanbitna därifrån och tänka groteska könsord om den andre. Är det för att vi i vår kultur är instängda och asociala, vilket vi också, rent klimatmässigt borde vara?

Fast även om man i den franska folkkulturen är hetsig, färgsprakande och entusiastisk återspeglas detta inte alls i politiken. Förmodligen eftersom politikeryrket fortfarande ses som ett ämbete för den övre borgarklassen och de förväntas ha lite stil och finkänslighet.

I Storbrittannien är det dock annorlunda. Där känns det som det folkliga franska sättet att diskutera på har först in i parlamentet. Även premierministern skriker, och låter reptilhjärnan ta över helt ohämmat i debatter i parlamentet.

Nog med politik, det är ju sommar och Imorgon åker jag till kära Småland. Så jag lär återkomma!

Godnatt!