Tiden & Den konstnärliga tillvaron

När man sitter ute i de småländska skogarna med ett Internet på bara 3,6 mb/sek börjar man tänka en massa. Man märker att man lever 2011 när man försöker beskriva en ödslig situation med att påpeka ett svagt Internet, istället för att belysa den egentliga frånvaron av Internet.
Men man blir verkligen full av intryck här.

Speciellt i en så lugn miljö.

”Lugnt” övergår ju i och för sig i ”Extremt tråkigt” en stor del av tiden. Men det är ju just därför jag skriver det här. För att försöka hitta en mening i tillvaron som den är.

Det är så mycket nytt nu. Ett nytt skolår börjar snart. En ny epok, med nya minnen och nya lära kännanden tar vid. En ny identitet? Nej, men jag har verkligen lärt känna mig själv under resan vi gjorde genom Europa. Det sägs ju att en yttre resa också börjar med en inre resa och det är verkligen sant.

Jag blir lite osäker för det var otroligt länge sedan jag befann mig i den här situationen. Ja, förra året i ettan men det var verkligen inte alls samma sak. Då var så mycket givet: Jag skulle bli en europaelev. Allt föll automatisk på plats i och med en nya skola, nya vänner, och nya möten. Nu är det annorlunda. Att börja tvåan ger inte svar på några automatiska förändringar, bara plats för egen initiativkraft. Nu måste jag själv välja vad jag ska fylla min tillvaro med, utan att något annat runt om mig kommer att påverka mig. Jag måste själv avgöra var jag vill hitta en mening i tillvaron.

Det bästa är såklart bara att möta nya möjligheter med nyfikenhet och inte nostalgi.

Förutom att vara fantasifull och tänka på allt i framtiden har jag börjat skriva. Dvs något riktigt. Jag har dessutom börjat läsa på ett sätt som aldrig tidigare. Det känns inte som ett tvång utan som en inspirationskälla och ett underhållningsverktyg. Hoppas detta är normalt och att jag inte håller på att bli en inåtvänd tomte som snarare bryr sig om böckernas värld än det verkliga världen.

När människor förut frågade hur jag kunde skriva så målande utan att läsa någon skönlitteratur brukade jag klyschigt svara: ”Verkligheten är så mycket mer intressant än böckernas fantasivärld”. Tyvärr kan jag nog inte använda det längre och det är ju synd.

Se nu här vad mycket som går att resoneras med sig själv utan att egentligen inte ha något vettigt att säga! Förstår hur historiens filosofer förmådde att fördriva tiden. Och trots den hysteriskt roliga längden av detta inlägg är den varken psykologiskt uttömmande eller konstruktivt. Hela texten saknar mål och riktning.

Substansen, vilken är lika med noll, i denna text kan jämföras med ett ludd. Ur strikt konstruktiv bemärkelse är det varje författares uppgift att tvinna detta ludd till en tråd. Tråden skall också helst färgas röd för att dessutom få till en trevlig visuell metafor för sitt fina verk.

Men ur ett renodlat konstnärligt perspektiv finns det inget syfte med den röda tråden. Det som räknas är skönheten i språket, tankarna och ärligheten i texten. Då handlar det snarare om att hitta den mest effektiva form för luddet att slungas iväg med vinden. Att skapa ett unikt avtryck med det exakta uttrycket för att beskriva en känsla. Har man tur, lyckas man beskriva en känsla för människor, som aldrig tidigare har beskrivits för någon. Som kanske aldrig har varit upplevt över huvud taget?
Kombinationen av ord, uttryck, tankar känslor, metaforer är oändlig.

Författare och konstnärer är också relativt ensamma i sitt sätt att arbeta och skapa. Jag menar att det personliga avtrycket aldrig kan få bärkraft om det inte finns en starkt individualistisk hängivelse till sitt egna arbeta och till sina egna känslor.

Om man sedan ska lyckas ligger nog mycket i hur nostalgisk man är. För mig är det bara nyttigt i små små doser. De som vänder sig om axeln för mycket riskerar att halka efter och glömma bort sin egen meningsfullhet. De som läser storverk för existensialismen och impressionismen riskerar att tappa bort sig själva i andra och glömma bort vad det är som man faktiskt själv kan tillföra.

Jag är också kritisk till de som i alltför stor utsträckning finner kraft i sitt konstnärliga arbete i kollektivistisk anda. Vi borde alla följa våra egna ideal och känslomässiga riktlinjer vad gäller musik, klädsel osv. Låt inte några Chefsdesigners eller finanspampar inom klädindustrin bestämma hur grunden för de konstnärliga trenderna ska läggas. Det görs av det känslomässiga intrycket hos gemene man, inte av någon av trendkapitalisterna.

Så , nu när jag krittiserat allt och alla för till synes märkliga saker finns det väl bara en sak kvar: Att vara självkritiskt. Men det kommer ,tro mig. I nästa inlägg!


God natt!