Mer plats för ungas drivkrafter

Moderaternas utspel om att färre ska läsa estetiska program på gymnasiet är ett steg mot att begränsa ungas egna ambitioner och idéer. Tron på att kreativa individer kan skapa nya möjligheter för sig själva och andra verkar ha sinat hos moderaterna. Moderaterna pratar ofta om tron på individen i systemet. Inom företagarpolitiken brukar man syna socialdemokratiskt jantelagstänk med att tala om entreprenörskap och företagsamhet. Inom utbildningspolitiken verkar man dock följa en helt annan filosofi. Tomas Tobé, moderaternas skolpolitiske talesperson, säger att "[u]tbildningarna måste kopplas bättre till arbetslinjen". De menar att tre år efter avslutad gymnasial estetisk utbildning har en fjärdedel en svag eller osäker roll på arbetsmarknaden (SvD 23/8). Därför anser de att vi bör minska antalet platser i de estetiska programen. Detta till fördel till sådana som moderaterna anser vara mer ”lönsamma” - detta trots att intresset hos unga för de estetiska programmen är fortsatt mycket högt. Moderaternas arbetslinje har alltså i praktiken komma att betyda ett åsidosättande av ungas egna val och ambitioner för sådant som man tror kommer generera mest pengar i framtiden. Man ger intrycket av att arbetsmarknaden skulle vara ett nationalekonomisk berg som inte går att rubba eller omforma. En absolut produkt med ett givet innehåll i olika branscher, helt oberoende av vilka idéer och ambitioner som frodas där. Det är samma sak som att tro att det på ett rättvist sätt går att värdera ett börsbolags framtidsutsikter utan att ha den blekaste aning om vilka som sitter i styrelsen. Tron på att unga och kreativa människor själva kan skapa möjligheter för sig själva och andra verkar som bortblåst. Vi i Grön Ungdom menar att den personliga drivkraften är arbetets största tillgång. Oavsett om det handlar om företagare eller skådespelare måste arbetsmarknaden utgå från vad människor själva vill göra med sina liv för att skapa långsiktig produktivitet. Kombinerar vi detta med fler chanser att få skola om sig senare i livet skapar vi förutsättningar för fler att få följa sina drömmar utan att oroa sig för framtiden. Uppfinningar och nya lösningar har varit nyckeln till Sveriges moderna ekonomiska välstånd. Vill vi fortsätta att gynna kreativitet och entreprenörskap kan vi inte nedvärdera de estetiska programmens värde.

Historieskrivning & Tocqueville-effekten

Vi litar på våra skolböcker. Även om vi inte hyser en dogmatisk tilltro till det material som erbjuds i landets skolor litar ändå det flesta på innehållets objektivitet och riktighet. I det sammanhanget vill jag belysa analysen av franska revolutionen - den historiska händelse som alla, både unga och gamla läst om i skolan. Vi får lära oss orsakerna och konsekvenserna av franska revolutionen samt de mest avgörande händelserna, såsom stormningen av bastiljen 1789. I orsakerna lär vi oss att det franska folket hade lidit länge och lidandet hade blivit värre med tiden fram till revolutionen pga. aristokratins privilegier, lyxvaror som ökade skattetrycket på de minst samt pga missväxt. Vi lär oss också att upplysningsfilosofer såsom Voltaire och Rousseau väckte idéer om jämlikhet och frihet hos den franska borgarklassen. I allt väsentligt är detta det som brukar omnämnas som orsakerna till den franska revolutionen. Tittar man dock lite närmare på samhällsstrukturen och maktutövningen under l'ancien régime upptäcker man dock fel. Det var framför allt den franske filosofen Alexis de Tocqueville som undersökte detta. Han ville finna varför revolutionen uppstod just i Frankrike och inte i något av de andra länder där upplysningens idéer hade triumferat. Han krävde i franska arkiv för att noggrant analysera hur byråkratin och den praktiska politiken fungerade under Ludvig XIV, XV och XVI. Svaret fann han i att man redan under Ludvig XVI regim hade funnit tecken på politiska reaktioner på folkets missär. Frågorna om ojämlikhet i det franska samhället väcktes alltså av kungamakten redan innan revolutionen. För att ta ett par exempel: I en kunglig förordning 1776 sades att nästan alla vägar i kungariket hade byggts med obetalt arbete av de fattigaste bland undersåtarna och uppmanade till ofördelning av skatterna. 1780 skrev en minister i kungens namn i en liknande proklamation att

de skatter som bärs av de fattigaste av våra undersåtar har stigit utan all proportion till andra former av beskattning

Kungamakten i Frankrike var alltså ute på farligt vatten redan innan revolutionen och då på eget initiativ. Kraften för förändring göddes av sin egen framgång och kulminerade i revolutionen. Fenomenet har döpts till Tocqueville-effekten och kan spåras tillbaka till flera historiska omvälvningar. Detta perspektivet lyfts inte alls fram i historieundervisningen trots att det har en avgörande betydelse inte bara för franska revolutionen, utan också för andra historiska händelser. Det finns andra fel som borde korrigeras i den svenska, om inte, den europeiska historieskrivningen. Sådan fundamental historieskrivning måste grunda sig på vetenskap, inte allmänna antaganden som levt vidare genom folkmun. Ett första steg kan vara att ta hänsyn till detaljer som den här.

Är klass relevant idag?

I veckorna har det debatterats flitigt kring klass och klasshat. Idag publicerades också en opinionsmätning i DN där människor fått svara på frågan vilken klass de tycker sig tillhöra. En majoritet på 51 procent, säger sig tillhöra medelklassen. De som definierar sig som arbetarklass, detta begrepp som präglat allt i vårt land, arbetarkommuner och arbetarpartier, är endast 24 procent. Klassamhället har förändrats under 1900-talet och i min generation är det inte många som känner sig ha en särskilt klasstillhörighet, åtminstone inte något som är övervägande för ens identitet för en person med normal levnadsstandard. I klassdebatten har således klasshatet demoliserats, vilket jag tycker är bra. Hat är endast ett uttryck för ens egna personliga svagheter och driver sociala grupper bara längre ifrån varandra än skapar sämja. Den politiska vänstern har många gånger använt klasshatet som slagträ i den politiska debatten. Dagens klassamhälle har också framställts som överdrivet och felaktigt i den politiska debatten. Det sociala grupper som fanns för 100 år sedan existerar inte längre idag som många på vänsterkanten vill ge sken av. Idag handlar i första hand om andra saker, såsom härkomst, kön eller sexuell läggning. En drivkraft bakom dessa överdrifter och polariseringen av klassdebatten tror jag är hatet, därför är det bra att det offentliggörs. Men att klasshat är fel betyder inte att klass är ett irrelevant begrepp. Ja, klassamhället har förändrats men det betyder inte att det inte längre existerar. Samtidigt som den stora arbetarklassen blivit medelklass har utanförskapet ökat för de som har det allra sämst ställt. Att hävda att dessa människor tillhör samma social grupp som medelklassen är inget annat än hyckleri. Jag tror att utanförskap måste bekämpas på flera plan än att bara se till klass, det är alldeles uppenbart. Men argumenten mot klasshat får inte bli argument för att förneka existensen av samhällsklassen. Därför är det viktigt, tycker jag, att klassbegreppet inte blir stämplats som utgånget för att människor har använt det fel, utan sätts in i ett sammanhang för 2000-talets situation där andra delar som etnicitet och kön ingår. På så sätt kan vi få en konstruktiv debatt om utanförskap utan att ge bränsle åt de hatiska.

Dags att ändra människosynen inom rättspsykiatrin

Nu när rättegången mot Anders Behring Breivik är igång är det nog dags att vi alla funderar över några grundläggande frågor gällande psykisk sjukdom och rättspsykiatrins syn på detta.

Ofta, vi hemska brott som begåtts, slänger man slentrianmässigt ut "Han är ju sjuk". Denna syn har sedan länge format vår syn på psykisk sjukdom. För en sådan som Anders Behring Breivik säger man att han behöver "vård och rehabilitering". Men är detta verkligen en korrekt analys?

Pedofili betraktas idag som en sjukdom, en särart som inte är normal. Men i det antika Grekland var homosexuella relationer mellan tånåringar och äldre män något helt naturligt, som en del i lärandet. Att fundera över då kan ju vara: Blir en handling mindre "sjuk" om den har utförts i en kultur där detta är socialt accepterat?

Min uppfattning är att vi idag avfärdar brottslingar som "sjuka" och att de behöver "vård och rehabilitering" alldeles för enkelt, bara för att vi helt enkelt inte kan förstå deras personliga särart. Anders Behring Breivik och andra linande brottslingar har inte alls uppvisat något som tyder på att de inte haft kontroll över sina handlingar. De har istället gjort rationella beslut som härlett dåden. Ändå har de stämplats som "sjuka".

När dessa rationella beslut blir för hemska för att vi ska förstå dem, garderar vi vår syn på människor genom av avfärda dessa som sjuka. Jag tycker att detta är fel och istället att vi borde låta människor som begått hemska brott i större utsträckning stå till svars för sina handlingar som alla andra.

Vad blir annars rättspsykiatri? Att indoktrinera människor den allmänna uppfattning om vad som är rätt och fel? En sådant samhälle är otroligt odemokratiskt!

Earth hour - mer än bara en timmes mörker

En dag efter earth hour, efter en kort, liten manifestation i Strängnäs finns det anledning att tänka vad det är vi faktiskt gör. Enligt somliga är earth hour bara kosmetika, ett falskt sken för att döva västerlandets samvete. Må så vara i vissa fall, men earth hour är mer än en fasad.

Vi lever ju i en tid då sprickan mellan människorna och de styrande i Västvärlden blir allt större, och människor blir allt mindre engagerande av politikens angelägenheter. Då är det inte bara anmärkningsvärt, utan också otroligt viktigt att earth hour blivit en så stor rörelse som det idag är. Det är ett undantag som bevisar att det fortfarande finns en stor förmåga till organisation för viktiga samhällsfrågor, såsom klimatet och miljön.

Jag tror att jag inte överdriver om jag säger att Earth hour idag är en större rörelse än Första maj, i Strängnäs var vi säkert dubbelt så många som man var på första maj förra året. Det visar att vi befinner oss i ett paradigmskifte när det gäller folkintresset.

Det är viktigt att Earth hour-rörelsen förblir en folkrörelse och inte kidnappas av olika politiker från höger till vänster.

Vad spelar hår för roll?

Jag förstår mig verkligen inte på den här armhårsdebatten som blossat upp i samband med melodifestivalen. Hur intressant är det egentligen att diskutera vad man själv tycker om andras val se ut? Det väsentliga är väl ändå friheten att alla ska ha rätt att klä sig och se ut som man själv vill? Det är viktigt med normdebatter men ibland tror jag att debatterna faktiskt hämmar människors integritet. Vi ska ju uppmana alla att se ut om just de själva vill, inte diskutera vad som är rätt eller fel. Den här debatten är ett exempel på en sådan debatt.

Ska vi hela tiden diskutera ideal och rätt och fel glömmer vi bort det viktiga i utveckling av ett samhälle: Ideerna. Det är ju ideerna, inte känslorna eller våra ideal som gör skilnad. Koncentrera den politiska debatten kring det istället.

Nu orkar jag inte blogga från telefonen längre. Mina fingrar värker. God natt!

Regleringar för finanssektorn i EU

Peter Wahl, ledare för finansmarknadsgruppen hos WEED (World Economy, Ecology & Developement Assoc, Berlin), har skrivit en essä med åtgärdsprogram för hur vi ska få bukt med kriserna i EU.

Programmet är ett mycket intressant politiskt dokument då han tar upp många konkreta åtgärder mot finanssektorn såsom att förbjuda spekulation på statsobligationer i EU och istället låta ECB (Europeiska centralbanken) ta ansvar som yttersta långivare i kristider.

Han förklarar till exempel varför skuldtyngda icke-euro länder, såsom USA, Storbritannien och Japan inte har skyhöga räntenivåer, jämfört med euro-länderna. Förklaringen ligger i att ECB idag inte kan låna ut pengar till de länder i kris som idag behöver det. Eurozonen är alltså i praktiken en marknad utan en ansvarstagande centralbank, något som är en vital del av en fungerande ekonomi i kristider.

Det är frustrerande att se hur ministertådet och Bryssel tacklar kriserna med samma politik som fördes innan kriserna, dvs nyliberalism. Detta är helt ohållbart i längden, en kontroll av finansmarknaden och upprättandet av en riktig centralbank i Eurozonen skulle dock vara ett steg i rätt riktning.

Hela artikeln och åtgärdprogrammet på tyska av Peter Wahl finns att läsa här: http://www.weed-online.org/themen/finanzen/index.html