Starkes Deutschland, Starkes Europa?

Tyskland växer och Angela Merkel har återigen befäst sin makt som Europas de facto ledare. The Economist omslag "One woman to rule then all" med Merkel omgiven av kollapsande Eiffeltorn och Big Ben vittnar om hennes obestridbara plats i EU. 

Redan under undertecknandet av Maastrichtfördraget 1992 var Frankrike oroligt för att det nya, förenade Tyskland skulle bli för starkt för det europeiska samarbetet. Det gick helt emot den gamla idé som fötts av Jean Monnet och Shuman, som lagt grunden för det europeiska ekonomiska samarbetet: Att Tyskland skulle tillåtas växa, men Frankrike måste ha övertaget, eller som vissa har uttryckt det: Tyskland ska vara hästen och Frankrike kusken i Europa. 

Idag ser detta ut att förändrats rejält. Gapet mellan Frankrikes och Tysklands ekonomiska kraft går längre inte att blunda för. Medan Frankrike, oförmöget att reformera sin enorma offentliga sektor och sjunkande konkurrenskraft skippar efter anden, framträder Tyskland som stabiliteten i det krisande Europa. Frågan är hur länge detta kommer att påverka Frankrikes roll som EU:s politiska och visionära ledare. 

När den fransk-tyska gemenskapen inte längre bottnar i jämnvikt och ömsesidigt ekonomiskt välstånd mellan de båda stormakterna finns det allvarliga skäl att tvivla på det europeiska samarbetets framtid. Det går inte längre att fastställa gemensamma mål för Europa om Frankrikes och Tysklands ekonomier är i så olika skick. Än värre blir det med de politiska visionerna: Ett krisande Frankrike som blir allt mer EU-skeptiskt kan inte längre ha den historiska ledartröja som de haft. Återstår att se om Hollande har det ledarskap som krävs för att genomföra de viktiga reformer som landet så väl behöver.

Barbari och Byråkrati

Man brukar ju skämtsamt säga att det är först när svenskar befinner sig i utlandet en längre tid som de verkligen lägger till sig med svenska traditioner och seder. För mig har detta varit lite av en aha-upplevelse de senaste dagarna. SciencesPo är förmodligen ett av världens mest mångfacetterade universitet när det kommer till kulturell mångfald. Det är inte ovanligt att du talar fyra språk flytande och själv har en väldigt internationell bakgrund. I en sådan miljö är det lätt att du ser hur svensk du faktiskt är, även om du inte varit medveten om det förut. Medan jag i Sverige aldrig direkt känt mig särskilt typiskt svensk börjar jag nu se att jag fljer de flesta av sederna. Till och med börjar jag gilla ishockey och tala gott om vårt fantastiska kösystem, något som jag blivit verkligt upprörd av, till mig egen förvåning, när jag sett hur det går till i Frankrike! Men även det skall väl försvinna.

En annan klassisk sak är byråkratin. Den franska byråkratin är förmodligen världens mest komplicerade administrativa uppfinning. Plötsligt måste man vänta i veckor för att ens kunna öppna ett simpelt bankkonto. Men fransmännen själva säger att italienarna är värre, och det är förstås rätt. 

Det som är mest imponerande är att de flesta ändå förstår systemet och lyckas få fram rätt papper, vilket kräver en organisationsnivå av guds nåde. Jag vill nog påstå att många svenskar är bortskämda, i kontrast till dem på kontinenten, med en oerhört simpel administration och enkla rutiner, kössystem och transparens. 

Sammanfattningsvis kan mina upplevelser om detta beskrivas som att klichén om de barbariska skandinaverna kontra det sofistikerade Frankrike inte alls är gångbar. Mina upplevelser säger mig tvärtom: fransmännen ser oss skandinaver som oerhört respektfulla, välorganiserade, långsiktiga och med hög moral och etik. Kanske är det helt enkelt så att barbariet finns där du själv kommer ifrån.