Ett år i Europa

Nu är det första året här på Sciences Po slut och jag tänkte dela med mig av några av de tankar jag fått efter att ha sett mitt eget land ur ett helt annat perspektiv än tidigare.

Jag har valt att kalla det här inlägget 'Ett år i Europa' just för att betona den stora skillnad i identitet som finns mellan Sverige och kontinenten. Vi kanske ofta glömmer att vårt land befinner sig i ungefär likadan situation som Storbritannien -Vi är en ö i geografisk mening och har alltid varit lite utanför händelsernas centrum i Europas våldsamma Historia. Vi har snarare betraktat, med avvaktande, som format vår kontinent år efter år. Det har gjort oss ganska främmande inför att kalla oss européer medan det är självklart för en fransman att han också är europé. 

Och även om vi känner att vi har mycket mer gemensamt med tyskarna än med fransmännen ur strikt kulturell synvinkel är det viktigt att komma ihåg att Tysklands historia är lika mycket som Frankrikes, om inte mer, formad av de europeiska krig som EU lyckats förhindra. Tyskland är idag utan tvekan den ledande kraften för EU. Det vi borde fundera på, så här innan EU-val, är om vi vill fortsätta att befinna oss avvaktande på kanten av Europeisk integration eller om vi vill vara en del av Europa på allvar. För Sverige är en del av Europa och västvärlden och vårt engagemang för t.ex de baltiska staterna efter Sovjetunionens fall har varit att just sprida de Europeiska principer som vi står för. Vi var med och utvecklade nya ekonomiska samarbeten genom handel och demokrati över Östersjön till länder som tidigare var förtrycka bakom en tung ridå. Om inte det är att vara europé- vad är det då?

Min andra punkt handlar om den Svenska självbilden. När jag har talat med människor från praktiskt taget hela Europa vid Sciences Po, människor som till stor del representerar en blivande intellektuell elit i sina hemländer, så ser de Sverige som ideal-landet. Som en sorts högsta statsform i en hierarki för demokrati och välstånd. Men jag tror att det är anledning att diskutera om vår självbild verkligen stämmer överens med verkligheten. Är Sverige idag verkligen det där inkluderande, toleranta samhället där alla är fria, jämlika och lever i harmoni? Tittar man på statistiken över andelen utrikesfödda i arbete idag ser man ett tydligt 'Nej'. Sverige är sämst bland alla EU-länder på att få utrikesfödda i arbete. Men jämför man med andra per capita stora mottagarländer för asyl- och flyktingar i EU så finns det också stora skillnader i debatterna kring dessa frågor. Min Brittiske lärare i en kurs om Religion i Europa idag ger bild av en hel annan, mycket mer inkluderande och öppen debatt som nu pågår i Storbritannien angående frågor om Integration, Religion och Kultur. Även i Frankrike är debatten mer öppen och levande i dessa frågor. Men i Sverige tvärtom, har vi valt att lägga locket på. Varför då? Är det den svenska självbilden som skadats? Är det för smärtsamt att inse att vi inte längre är det där inkluderande samhället som vi utgett oss för att vara? Sverige har en kultur av samförstånd som stått högre över politiska konflikter mycket länge. Frankrike å andra sidan har en konflikts-kultur där dynamiken i den politiska konflikten är ett mål i sig. Även om samförstånd många gånger inte bara är smidigare, utan också bättre långsiktigt politiskt kan samförståndskulturen lätt förvandlas till en jantelagskultur, där varje försök att ifrågasätta bestämda sanningar ses som ett försök att skada samförståndet och harmonin i samhället. Ett av de tydligare bevisen på att detta är ett demokratiskt problem i just Sverige är just att titta på hur vi hanterar känsliga frågor om invandring, rasism och religion jämfört med andra västeuropeiska länder. Skillnaden är slående. Konsekvensen av detta är att main streem medier inte diskuterar känsliga frågor utan lämnar utrymmet till debatt öppet för extremer som ser sin chans att vinna billiga poäng.

 När den stora majoriteten inte längre vågar diskutera viktiga men känsliga frågor för att man är rädd att sticka ut negativt (Läs Jantelagen) skapas ett politiskt vakuum som bara extremerna till slut kommer fylla. Detta är en farligt väg att gå och kan bara ändras på genom att fler och fler vanliga människor i politikens mittfåra vågar diskutera frågor om Religion, Etnicitet, Invandring, osv, utan att vara rädda att medvetet bli misstolkade. Samförstånd måste bygga på att alla tankar och åsikter i ett samhälle får komma till tals, inte på att man från makteliten klistrar på samförståndet som en munkavel på medborgarna. 

Detta är en väsentlig skillnad från Frankrikes konfliktkultur. Något som jag själv i början här föraktade pga. dess ganska häftiga uttryck i debatter och folkliga protester. Men nu ser jag betydelsen i en Demokrati av att våga gå ut och stå för vad man säger, i en debatt eller på ett torg och inte låta den förbli osagd för samförståndets skull.

Detta är en observation bland många som jag gjort under mitt år här i utlandet. Det kommer fler.

The limits of European "Soft Power"

EU has always put forward their so called soft power as their first mesure in their foreign policy making. It is often described as the ideal use of power by western democracies, the use of positive powers, such as free trade and win-win situations should prevail over hard powers such as threats and use of military power. Lately, the Swedish Euro-politician Gunnar Hökmark defended this view in an article in Svenska Dagbladet: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vast-maste-nu-vanda-ryssland-ryggen_3320908.svd.

Now, during the intence crise with Russia and Ukraine, we can evaluate that this strategy has some major weak points. EU has the last years tried to persuade Ukraine to become a part of the European framwork with this kind of soft powers. For Ukraine, it is sure that this kind of "warm" diplomacy always is to prefer in front of the russian "cold" diplomacy. This has made EU to become the worlds largest market and by far the worls largests associate market if we include all their associated territory such as the eastern partnership. Even Russia would, in fact, has more in economic terms to win on a free-trade agreement between EU and Ukraine as this would make Ukraine as a bridge between russian and european goods and services. But this also has a major deficit: If you use soft power to persuade other countries to be a part of your club, in this case the EU and its free trade agreements, then you also reduce your real hard power in an eventual conflict between EU and other states. A very accurate example of this problem is the issue with Germany, today described in world press such as in Le Monde by Frédéric Lemaître. The main problem is that Germany does not want to put economical sanctions against Russia, as the country has a major industry linked to import of russian oil and gaz. Germany has the strongest tradition of this soft-powers in post-war Europe. Thus, economical prosparity through soft power has its price is crises like the one with Ukraine. 

We can not avoid conflicts, and therefor the strategy of EU:s soft power only works when you are dealing with countries that has the same geopolitical interests as your own. In the case of dealing with Russia this is a main deficit, and that is why the EU are trapped in a cage by Vladimir Putins hard, brutal power. Europe can not ignore this problem, but has to seriously to think about how to become more serious on a diplomatic stage. The Europen soft power has about the same real value for Russia as a bunch of Hippies in a Volkswagen bus. A common European defence is a necessity to be able to attein real legetimacy on the geopolitical stage. Russia don't cares about EU:s soft power. It does not share the view of Europe, nor its fundamental values. The only thing that matters for Russia is to keep Ukraine in its hands as it applies a picture equal to the one of the cold war. For dealing with that we can not have cases like the german when court term economical interest are superiour to the political best in long term. Europe has to reevaluate the legetimacy and use of soft power, or get used to be run over by russian tanks in every single geopolitical conflict.

Björklunds förslag om stängda dörrar en god idé

Ett av den svenska skolans största historiska misstag tror jag är att man har behandlat barn som vuxna i alldeles för tidigt ålder. Man har förutsatt att alla elever vill och kan ta ansvar själv när man är 13, 14 eller 15 år gammal. Det kan man inte.

En annan aspekt av detta är att pojkar är mycket sämre på att ta eget ansvar än flickor, varför senaste PISA-rapporten också påpekar att pojkar har tappat mest av alla de senaste åren i den svenska skolan. Detta är ett tydligt bevis för att pojkar behöver mer tydliga riktlinjer och regler att förhålla sig till i skolan än flickor. Skolan måste därför åter bli en plats där kunskap och ordning står i centrum för att alla elever ska kunna profitera från sin skolgång. Idag är det bara de redan mogna och medvetna eleverna, ofta med högutbildad bakgrund, som kan ta sitt eget ansvar. Skolan måste bli en plats som är anpassad för alla, inte en minoritet.

Därför är Jan Björklunds förslag om att stänga dörrar vid sena ankomster ett bra förslag för att stärka disciplinen och medvetenheten hos svenska elever: Att det inte är acceptabelt att komma för sent till en lektion. Eleverna får direkt se resultatet av deras handlingar vilket blir ett tydligt incitament för att inte göra om samma misstag nästa gång. Det är så här skolan måste vara. Tydlig och rättvis och inte förutsätta att alla har mognadsgraden när man är 14 år för att komma i tid till varje lektion. Det är framförallt de pojkar som inte själva kan ta ansvar i 13,14,15 års åldern som kommer att vinna mest på det här förslaget.

Starkes Deutschland, Starkes Europa?

Tyskland växer och Angela Merkel har återigen befäst sin makt som Europas de facto ledare. The Economist omslag "One woman to rule then all" med Merkel omgiven av kollapsande Eiffeltorn och Big Ben vittnar om hennes obestridbara plats i EU. 

Redan under undertecknandet av Maastrichtfördraget 1992 var Frankrike oroligt för att det nya, förenade Tyskland skulle bli för starkt för det europeiska samarbetet. Det gick helt emot den gamla idé som fötts av Jean Monnet och Shuman, som lagt grunden för det europeiska ekonomiska samarbetet: Att Tyskland skulle tillåtas växa, men Frankrike måste ha övertaget, eller som vissa har uttryckt det: Tyskland ska vara hästen och Frankrike kusken i Europa. 

Idag ser detta ut att förändrats rejält. Gapet mellan Frankrikes och Tysklands ekonomiska kraft går längre inte att blunda för. Medan Frankrike, oförmöget att reformera sin enorma offentliga sektor och sjunkande konkurrenskraft skippar efter anden, framträder Tyskland som stabiliteten i det krisande Europa. Frågan är hur länge detta kommer att påverka Frankrikes roll som EU:s politiska och visionära ledare. 

När den fransk-tyska gemenskapen inte längre bottnar i jämnvikt och ömsesidigt ekonomiskt välstånd mellan de båda stormakterna finns det allvarliga skäl att tvivla på det europeiska samarbetets framtid. Det går inte längre att fastställa gemensamma mål för Europa om Frankrikes och Tysklands ekonomier är i så olika skick. Än värre blir det med de politiska visionerna: Ett krisande Frankrike som blir allt mer EU-skeptiskt kan inte längre ha den historiska ledartröja som de haft. Återstår att se om Hollande har det ledarskap som krävs för att genomföra de viktiga reformer som landet så väl behöver.

Barbari och Byråkrati

Man brukar ju skämtsamt säga att det är först när svenskar befinner sig i utlandet en längre tid som de verkligen lägger till sig med svenska traditioner och seder. För mig har detta varit lite av en aha-upplevelse de senaste dagarna. SciencesPo är förmodligen ett av världens mest mångfacetterade universitet när det kommer till kulturell mångfald. Det är inte ovanligt att du talar fyra språk flytande och själv har en väldigt internationell bakgrund. I en sådan miljö är det lätt att du ser hur svensk du faktiskt är, även om du inte varit medveten om det förut. Medan jag i Sverige aldrig direkt känt mig särskilt typiskt svensk börjar jag nu se att jag fljer de flesta av sederna. Till och med börjar jag gilla ishockey och tala gott om vårt fantastiska kösystem, något som jag blivit verkligt upprörd av, till mig egen förvåning, när jag sett hur det går till i Frankrike! Men även det skall väl försvinna.

En annan klassisk sak är byråkratin. Den franska byråkratin är förmodligen världens mest komplicerade administrativa uppfinning. Plötsligt måste man vänta i veckor för att ens kunna öppna ett simpelt bankkonto. Men fransmännen själva säger att italienarna är värre, och det är förstås rätt. 

Det som är mest imponerande är att de flesta ändå förstår systemet och lyckas få fram rätt papper, vilket kräver en organisationsnivå av guds nåde. Jag vill nog påstå att många svenskar är bortskämda, i kontrast till dem på kontinenten, med en oerhört simpel administration och enkla rutiner, kössystem och transparens. 

Sammanfattningsvis kan mina upplevelser om detta beskrivas som att klichén om de barbariska skandinaverna kontra det sofistikerade Frankrike inte alls är gångbar. Mina upplevelser säger mig tvärtom: fransmännen ser oss skandinaver som oerhört respektfulla, välorganiserade, långsiktiga och med hög moral och etik. Kanske är det helt enkelt så att barbariet finns där du själv kommer ifrån.

Minnet av krigen

Det är intressant. Nu har jag bott i Dijon i snart en vecka och tycks mig kunna urskilja vissa skillnader som inte att gå att ta miste på mellan Frankrike och Sverige. Bara idag när jag skulle gå och handla passerade jag förbi säkert tre olika monument eller minnesplakat över krigen. 

Ett av de mest uppseendeväckande var en gammal stridsvagn som stod precis framför det lokala varuhuset i mitt kvarter. Det är onekligen så, att man kan inte undgå att i vardagen bli påmind över Europas krig och det vittnar om hur viktigt det är för fransmännen att minnas detta. Eller som det stod på en av skyltarna "Francais sachez vous en souvenir", ung. Fransmän, detta för ej glömmas. 

Därmed förstår man också bättre varför man varje år vid nationaldagen, ställer till med gigantiska millitärparader i alla större städer. För en svensk ka det kännas lite skrämmande att bevittna den här militarismen som fortfarande finns, men den fyller sitt syfte. Om inte annat låter den människorna få tänka över sin egen historia och bearbeta den. 

Vikten av Riktning & Mål

Ungdomsarbetslösheten är skyhög i stora delar av Sverige idag. Därför finns det enligt mig anledning att närmare granska jobbpolitiken i förhållande till de politiska idéer som styrt historien.

Tittar man närmare på detta förhållande genom historien ser man att en framgångsrik jobbpolitik har åtföljts av nationella mål för levnadsstandard och vålstånd, såsom utbildning, medicinsk vård eller matiriell standard. I Sverige har vi under merparten av 1900-talet kunnat åtnjuta hög sysselsättningsgrad tack vare denna framgångsrika symbios där sådanna målsättningar underbyggd jobbpolitiken.

Idag ser det dock annorlunda ut. Socialdemokraterna under 80-90-talen tappade bort sina tidigare vassa målsättningar för vålstånd och utveckling och fokus blev istället på att hålla uppe alltför kostsamma bidragssystem. Under alliansen har dessa alltför stora utgifter blivit mindre men man har ändå inte satt upp liknande nationella mål som med lika stor träffsäkerhet varefter jobb- och skattepolitiken utformats. Istället har skattesänkningar fått ett egenvärde som samhällsinvestering, något som ur ett långsiktigt perspektiv ter sig väldigt underligt. Använder man som argument att en 1000-lapp mer i plånboken kommer öka personens levandsstandard, ja då måste man också anta att samma analys gäller i sänkta skatter för företagen. Med andra ord finns det inget självklart samband att nya jobb som varar långsiktigt skapas genom skattesänkningar av arbetsgivaravgifter, bolagsskatter osv. Att dessa pengar i huvudsak skulle tillfalla nya anställningar för arbetslösa istället för att gå till en ägares egen konsumtion eller andra löneökningar motsäger alltstå Alliansens liknande argument för skattesänkningar för hushållen.

Då kan man fråga sig, Är detta en långsiktigt jobbpolitik? Enligt mig bidrar den bara till att bibehålla de jobb som redan existerar i en ständigt utvecklande ekonomi. Att då hävda att dessa kommer att växa fram som enbart resultat av konkurrens tror jag är en mycket grov förenkling. Marknaden kan bidra till att nya idéer kommer fram men likväl bidrar kapitalismens makt till att bibehålla de idéer som redan besitter ekonomisk makt. Det som istället behövs enligt mig är att den s.k. jobbpolitiken alltid åtföljs av långsiktiga sociala och samhällsmässiga mål. Har man en arbetslinje utan långsiktiga och samhällsmässiga mål, ja då kommer strategin att förgöra sitt syfte.

En gång i tiden hade politiken tydliga syften för samhällets utveckling, för skolan, för friskheten och för vålståndet. Under en tid då arbetslösheten var låg och jobben blev fler. Idag lever vi i ett Europa som inte lever upp till sin forna glans: "les trente glorieuses" som fransmännen kallar åren mellan 1945- 1975 - Utvecklingsåren. Istället verkar blickarna vara riktade mot att endast bevara det som finns, inte mot vad framtiden kan erbjuda. Europas politiken sätter sin tilltro till att spara och härda ut, väldigt få vågar tala som att satsa på nya idéer och långsiktiga strategier. Detta är självmord, inte bara för politiken, utan också för framtidens välstånd. Låt oss rikta blickarna mot Brasilien samt flera afrikanska stater som idag ser en fantastisk tillväxt och låg arbetslöshet. Detta är självklart en förtjänst t-delvis tack vare företagare, men hade aldrig varit möjligt utan stabila, demokratiska statsbildningar med tydliga mål för ekonomien, industrien, skolan och sjukvården. Deras jobbpolitik är i symbios med deras visioner för det goda samhället.

Om vi åter vänder blickarna mot vår egen kontinent och tänker: Vad kan bli tjugohundratalets strategier för vålstånd? Vad kan motsvara 1900-talets välfärdsmål och ramgångsrika socialliberalism i vår tid? Vad kan bryta cynismen och rädslan hos Europas politiker och åter ge politiska idéer vikt för samhällets riktning och mål? För mig finns det en tre mycket tydliga utmaningar som genomsyrar all annan politik och som skulle kunna bli för avgörande betydelse för framtidens jobb och vålstånd: Bristen på naturresurser, Klimatförändringarna och miljöproblem i världens skogar och hav. Dessa områden är utmaningar vi måste ta oss an och som skulle kunna bli en språngbräda in i en nya sorts ekonomi där vi lämnar industrialismens välfärdsbygge och ger mark åt ett ekologistiskt välståndsbygge. Idag finns mängder av idéer för att bygga en grön ekonomi, men som inte ges utrymme av de styrande politikerna.   Tekniken och Vetenskapen har berett vägen för nya lösningar inom Infrastruktur, energi och transporter men även livsmedel och medicin. Därmed är en Grön ekonomi inte enbart något som rör materiella ting utan också Kunskap och bildning.

Alla samhällen behöver riktning och mål och det är vår uppgift att se till att det finns. Idag är Europa i nedgång, slaget av kriser, i politisk och ekonomisk rescenssion och saknar den politiska kraft som finns i Brasilien, Mexico, Namibia, Angola. Europa har alltid varit först in i framtiden tack vare sitt intellektuella klimat för nya idéer. Låt oss ta vara på den traditionen.