Svensk stålindustri: Dags för vindkraft

Under vintern har svenskarna fått smaka på vad osäkra energikällor innebär. Rekordhöga elräkningar, och skiftande säkerhet är konsekvenserna av regeringens hantering av energipolitiken i kombination av en extremt kall vinter. Den svenska kärnkraftens säkerhets har kritiserats mycket under de senaste åren. Reaktorerna har t.ex bara producerat 2/3 delar av deras totala kapacitet, till följd av dålig säkerhet, och bristande rutiner. Ett bevs på att kärnkraften, trots sin effektivitet, blir i långsiktigt sätt dyr, och osäker, samtidigt som många av de svenska elkonumenterna får betala prislappen för att den är så oförutsägbar. En satsning på vindkraft är väl behövlig nu, och då menar jag en massiv satsning. Vi måste tänka nytt, och helhjärtat satsa på den väg som forskningen visat oss. Inte som Alliansen och Jan Björklund, förneka möjligheterna i krisens centrum. Idag sker en enorm utveckling på marknaden inom förnyelsebara energikällor. Ett mordernt nybyggt vindkraftverk idag producerar 10 gånger mer än vad ett gammalt vindkraftverk gör. Inom kärnkraften har vi inte sett någon större utveckling som effektiviserar eller förbättrar de senaste 30 åren! Om en rödgrön regering vinner valet och genhomför en stor satsning på vindkraft kommer Sveriges elkunders behov långsiktigt säkerställas utan onödiga risker, dessutom kommer brancher såsom stålindustrin i Sverige som just nu, tillsammans med våran överiga basindustri, är på tunn is. Det finns ett stort behov av stål med stor renhet som är nödvändigt i morderna vindkraftverk, och det behovet kommer att stimulera svensk stålindustri mycket. Stora ledande företag som Ovako, Scana Steel Björneborg är exempel på de som skulle skapa många nya jobb, till följd av att ånga företag avancerar i stålindustrin.

Procent & Siffror vilseleder Reinfeldt

När faktan ligger på bordet, efter statistiska flexibiliteter, och retoriska undanflykter, kan man konstatera att Reinfeldt hade rätt i siffrorna ang. sysselsatta.

Det han dock glömde var att det kommit sverige fick 200.000 nya invånare under den tiden. Det gör att procentsatsen totalt ändras. 100.000 fler var sysselsatta, men procentandelen av befolkningen jämfört med 2006 har faktiskt ökat. Det bevisar att Reinfeldt försök att övertyga att hans medicin mot finanskrisen skulle ha fungerat, i själva verket bara blev ett slag i luften.

Summan av kardemumman blir därför att ingen egentligen ljög, men att man kan dra slutsatsen att det bara var ett uselt försök att försvara sig mot de rödgrönas jobbinvesteringar.

"Intrycket som dröjer kvar är att Mona Sahlin lyckades attackera Fredrik Reinfeldt effektivt, samtidigt som hon skickligt gled undan motfrågorna från sin opponent"

- Så skriver Kalle Holmberg i dn om Agenda debatten. Jag tänker inte älta mig om det fatala misstag Reinfeldt begick under den senare partiledardebatten, det har både Östros m. fl beskrivit väl. Men där måste vi rödgröna inte stå självgott emot och attackera Reinfeldt för en sådann bagatell. Dessa misstag begås såval av oss, som av alliansen och det måste man ha överseende med, även om det fullt var det viktigaste valfrågan. Där måste vi istället bekänna färg, och seriöst ta debatten. Det är inget undantag, utan denna förståelse och respekt för motståndaren måste genomsyra den här valrörelsen om vi rödgröna ska vinna valet.

Enighet betyder inte alltid styrka

Jag har precis sett klart på partidebatten som sändes i svt Agenda häromdan. Medelmåttigt tempo, gav mig inga direkta besked på de heta områderna i min mening. Bortsett från Björklunds uttalanden om skolsituationen i landet tycker jag attde rödgröna klarade sig mycket bra. Ett ständigt återkommande argument från alliansen är dock våran oenighet. Reinfeldt pratar ofta om att vi inte visar klara besked och att väljarna inte vet vad dom ska tro. I det blåa blocket i debatten förde alla samma linje, och det kändes nästan som om de hade förberedda repliker för varandra. Detta ger ju såklart en känsla av stor enighet, och en stor styrka hos alliansen,om man så ser från det retoriska hållet. Återigen matades samma budskap, som dogmatiskt inlärt, men hur blir det med den verkliga politiken för respektive parti. I all ära, alla partier slöt upp bakom samma linje,men vilken linje? Jo,moderaternas linje. Jämför du alliansens debatter inför valet 06 och det här ser man här, är man mycket mera mångsidig valet 06 då verkligen de tre små centern, kristdemokraterna, och folkpartiet. Jag tror att alliansen har förlorat mycket på just detta. De sjunkande opinionssiffrorna för alliansens småpartier talar för att det som en gång var en bred borgerlig allians, nu skrämmer iväg sina blå mittenväljare, liberaler, samtidigt som det gammelmoderata politiken kommer fram mer och mer. Ska man återfå förtroendet måste Reinfeldt inse att störst inte alltid vet bäst. Alliansen har lärt sig att jaga i flock.Men ibland måste man attakcera från flera fronter. Enighet är inte alltid styrka.

Här vill jag ju då självklart jämföra detta med den andra sidan.

De rödgröna hade i debatten en stor bred blandad oposition som kunde attackera alliansen från 3 olika perspektiv, medans alliansen endast kunde försvara sig med ett enda, vilket i sakpolitik var skattesänkningar. I bred politisk variation ser vi i de rödgröna varandras starka sidor och svaga sidor, och samtidigt lockar till oss en större väljarkår, där det finns ett tydligt rödgrönt alternativ. Inte som Perssons: Ett enda socialdemokratiskt. Det var ju just det som person förlorade på! Tittar man dock i vår retorik i debatten yttrade det sig i lite större förvirrning kring våra åsikter,och alliansen hade lätt att försvara sig eftersom de hela tiden gjorde det på samma sätt. Vi har dock gjort något som inte alliansen har gjort.Vi har lagt grunden tillen bred poltisk rödgrön politik, där både gröna, socialister,socialliberaler,och liberaler kan känna sig välkomna. En grund med ideologi,som styrker våra genomföranden på många olika fronter där det behövs som mest. Det menar jag är ansvar för Sverige.