Björklunds förslag om stängda dörrar en god idé

Ett av den svenska skolans största historiska misstag tror jag är att man har behandlat barn som vuxna i alldeles för tidigt ålder. Man har förutsatt att alla elever vill och kan ta ansvar själv när man är 13, 14 eller 15 år gammal. Det kan man inte.

En annan aspekt av detta är att pojkar är mycket sämre på att ta eget ansvar än flickor, varför senaste PISA-rapporten också påpekar att pojkar har tappat mest av alla de senaste åren i den svenska skolan. Detta är ett tydligt bevis för att pojkar behöver mer tydliga riktlinjer och regler att förhålla sig till i skolan än flickor. Skolan måste därför åter bli en plats där kunskap och ordning står i centrum för att alla elever ska kunna profitera från sin skolgång. Idag är det bara de redan mogna och medvetna eleverna, ofta med högutbildad bakgrund, som kan ta sitt eget ansvar. Skolan måste bli en plats som är anpassad för alla, inte en minoritet.

Därför är Jan Björklunds förslag om att stänga dörrar vid sena ankomster ett bra förslag för att stärka disciplinen och medvetenheten hos svenska elever: Att det inte är acceptabelt att komma för sent till en lektion. Eleverna får direkt se resultatet av deras handlingar vilket blir ett tydligt incitament för att inte göra om samma misstag nästa gång. Det är så här skolan måste vara. Tydlig och rättvis och inte förutsätta att alla har mognadsgraden när man är 14 år för att komma i tid till varje lektion. Det är framförallt de pojkar som inte själva kan ta ansvar i 13,14,15 års åldern som kommer att vinna mest på det här förslaget.

Starkes Deutschland, Starkes Europa?

Tyskland växer och Angela Merkel har återigen befäst sin makt som Europas de facto ledare. The Economist omslag "One woman to rule then all" med Merkel omgiven av kollapsande Eiffeltorn och Big Ben vittnar om hennes obestridbara plats i EU. 

Redan under undertecknandet av Maastrichtfördraget 1992 var Frankrike oroligt för att det nya, förenade Tyskland skulle bli för starkt för det europeiska samarbetet. Det gick helt emot den gamla idé som fötts av Jean Monnet och Shuman, som lagt grunden för det europeiska ekonomiska samarbetet: Att Tyskland skulle tillåtas växa, men Frankrike måste ha övertaget, eller som vissa har uttryckt det: Tyskland ska vara hästen och Frankrike kusken i Europa. 

Idag ser detta ut att förändrats rejält. Gapet mellan Frankrikes och Tysklands ekonomiska kraft går längre inte att blunda för. Medan Frankrike, oförmöget att reformera sin enorma offentliga sektor och sjunkande konkurrenskraft skippar efter anden, framträder Tyskland som stabiliteten i det krisande Europa. Frågan är hur länge detta kommer att påverka Frankrikes roll som EU:s politiska och visionära ledare. 

När den fransk-tyska gemenskapen inte längre bottnar i jämnvikt och ömsesidigt ekonomiskt välstånd mellan de båda stormakterna finns det allvarliga skäl att tvivla på det europeiska samarbetets framtid. Det går inte längre att fastställa gemensamma mål för Europa om Frankrikes och Tysklands ekonomier är i så olika skick. Än värre blir det med de politiska visionerna: Ett krisande Frankrike som blir allt mer EU-skeptiskt kan inte längre ha den historiska ledartröja som de haft. Återstår att se om Hollande har det ledarskap som krävs för att genomföra de viktiga reformer som landet så väl behöver.

Barbari och Byråkrati

Man brukar ju skämtsamt säga att det är först när svenskar befinner sig i utlandet en längre tid som de verkligen lägger till sig med svenska traditioner och seder. För mig har detta varit lite av en aha-upplevelse de senaste dagarna. SciencesPo är förmodligen ett av världens mest mångfacetterade universitet när det kommer till kulturell mångfald. Det är inte ovanligt att du talar fyra språk flytande och själv har en väldigt internationell bakgrund. I en sådan miljö är det lätt att du ser hur svensk du faktiskt är, även om du inte varit medveten om det förut. Medan jag i Sverige aldrig direkt känt mig särskilt typiskt svensk börjar jag nu se att jag fljer de flesta av sederna. Till och med börjar jag gilla ishockey och tala gott om vårt fantastiska kösystem, något som jag blivit verkligt upprörd av, till mig egen förvåning, när jag sett hur det går till i Frankrike! Men även det skall väl försvinna.

En annan klassisk sak är byråkratin. Den franska byråkratin är förmodligen världens mest komplicerade administrativa uppfinning. Plötsligt måste man vänta i veckor för att ens kunna öppna ett simpelt bankkonto. Men fransmännen själva säger att italienarna är värre, och det är förstås rätt. 

Det som är mest imponerande är att de flesta ändå förstår systemet och lyckas få fram rätt papper, vilket kräver en organisationsnivå av guds nåde. Jag vill nog påstå att många svenskar är bortskämda, i kontrast till dem på kontinenten, med en oerhört simpel administration och enkla rutiner, kössystem och transparens. 

Sammanfattningsvis kan mina upplevelser om detta beskrivas som att klichén om de barbariska skandinaverna kontra det sofistikerade Frankrike inte alls är gångbar. Mina upplevelser säger mig tvärtom: fransmännen ser oss skandinaver som oerhört respektfulla, välorganiserade, långsiktiga och med hög moral och etik. Kanske är det helt enkelt så att barbariet finns där du själv kommer ifrån.

Minnet av krigen

Det är intressant. Nu har jag bott i Dijon i snart en vecka och tycks mig kunna urskilja vissa skillnader som inte att gå att ta miste på mellan Frankrike och Sverige. Bara idag när jag skulle gå och handla passerade jag förbi säkert tre olika monument eller minnesplakat över krigen. 

Ett av de mest uppseendeväckande var en gammal stridsvagn som stod precis framför det lokala varuhuset i mitt kvarter. Det är onekligen så, att man kan inte undgå att i vardagen bli påmind över Europas krig och det vittnar om hur viktigt det är för fransmännen att minnas detta. Eller som det stod på en av skyltarna "Francais sachez vous en souvenir", ung. Fransmän, detta för ej glömmas. 

Därmed förstår man också bättre varför man varje år vid nationaldagen, ställer till med gigantiska millitärparader i alla större städer. För en svensk ka det kännas lite skrämmande att bevittna den här militarismen som fortfarande finns, men den fyller sitt syfte. Om inte annat låter den människorna få tänka över sin egen historia och bearbeta den. 

Vikten av Riktning & Mål

Ungdomsarbetslösheten är skyhög i stora delar av Sverige idag. Därför finns det enligt mig anledning att närmare granska jobbpolitiken i förhållande till de politiska idéer som styrt historien.

Tittar man närmare på detta förhållande genom historien ser man att en framgångsrik jobbpolitik har åtföljts av nationella mål för levnadsstandard och vålstånd, såsom utbildning, medicinsk vård eller matiriell standard. I Sverige har vi under merparten av 1900-talet kunnat åtnjuta hög sysselsättningsgrad tack vare denna framgångsrika symbios där sådanna målsättningar underbyggd jobbpolitiken.

Idag ser det dock annorlunda ut. Socialdemokraterna under 80-90-talen tappade bort sina tidigare vassa målsättningar för vålstånd och utveckling och fokus blev istället på att hålla uppe alltför kostsamma bidragssystem. Under alliansen har dessa alltför stora utgifter blivit mindre men man har ändå inte satt upp liknande nationella mål som med lika stor träffsäkerhet varefter jobb- och skattepolitiken utformats. Istället har skattesänkningar fått ett egenvärde som samhällsinvestering, något som ur ett långsiktigt perspektiv ter sig väldigt underligt. Använder man som argument att en 1000-lapp mer i plånboken kommer öka personens levandsstandard, ja då måste man också anta att samma analys gäller i sänkta skatter för företagen. Med andra ord finns det inget självklart samband att nya jobb som varar långsiktigt skapas genom skattesänkningar av arbetsgivaravgifter, bolagsskatter osv. Att dessa pengar i huvudsak skulle tillfalla nya anställningar för arbetslösa istället för att gå till en ägares egen konsumtion eller andra löneökningar motsäger alltstå Alliansens liknande argument för skattesänkningar för hushållen.

Då kan man fråga sig, Är detta en långsiktigt jobbpolitik? Enligt mig bidrar den bara till att bibehålla de jobb som redan existerar i en ständigt utvecklande ekonomi. Att då hävda att dessa kommer att växa fram som enbart resultat av konkurrens tror jag är en mycket grov förenkling. Marknaden kan bidra till att nya idéer kommer fram men likväl bidrar kapitalismens makt till att bibehålla de idéer som redan besitter ekonomisk makt. Det som istället behövs enligt mig är att den s.k. jobbpolitiken alltid åtföljs av långsiktiga sociala och samhällsmässiga mål. Har man en arbetslinje utan långsiktiga och samhällsmässiga mål, ja då kommer strategin att förgöra sitt syfte.

En gång i tiden hade politiken tydliga syften för samhällets utveckling, för skolan, för friskheten och för vålståndet. Under en tid då arbetslösheten var låg och jobben blev fler. Idag lever vi i ett Europa som inte lever upp till sin forna glans: "les trente glorieuses" som fransmännen kallar åren mellan 1945- 1975 - Utvecklingsåren. Istället verkar blickarna vara riktade mot att endast bevara det som finns, inte mot vad framtiden kan erbjuda. Europas politiken sätter sin tilltro till att spara och härda ut, väldigt få vågar tala som att satsa på nya idéer och långsiktiga strategier. Detta är självmord, inte bara för politiken, utan också för framtidens välstånd. Låt oss rikta blickarna mot Brasilien samt flera afrikanska stater som idag ser en fantastisk tillväxt och låg arbetslöshet. Detta är självklart en förtjänst t-delvis tack vare företagare, men hade aldrig varit möjligt utan stabila, demokratiska statsbildningar med tydliga mål för ekonomien, industrien, skolan och sjukvården. Deras jobbpolitik är i symbios med deras visioner för det goda samhället.

Om vi åter vänder blickarna mot vår egen kontinent och tänker: Vad kan bli tjugohundratalets strategier för vålstånd? Vad kan motsvara 1900-talets välfärdsmål och ramgångsrika socialliberalism i vår tid? Vad kan bryta cynismen och rädslan hos Europas politiker och åter ge politiska idéer vikt för samhällets riktning och mål? För mig finns det en tre mycket tydliga utmaningar som genomsyrar all annan politik och som skulle kunna bli för avgörande betydelse för framtidens jobb och vålstånd: Bristen på naturresurser, Klimatförändringarna och miljöproblem i världens skogar och hav. Dessa områden är utmaningar vi måste ta oss an och som skulle kunna bli en språngbräda in i en nya sorts ekonomi där vi lämnar industrialismens välfärdsbygge och ger mark åt ett ekologistiskt välståndsbygge. Idag finns mängder av idéer för att bygga en grön ekonomi, men som inte ges utrymme av de styrande politikerna.   Tekniken och Vetenskapen har berett vägen för nya lösningar inom Infrastruktur, energi och transporter men även livsmedel och medicin. Därmed är en Grön ekonomi inte enbart något som rör materiella ting utan också Kunskap och bildning.

Alla samhällen behöver riktning och mål och det är vår uppgift att se till att det finns. Idag är Europa i nedgång, slaget av kriser, i politisk och ekonomisk rescenssion och saknar den politiska kraft som finns i Brasilien, Mexico, Namibia, Angola. Europa har alltid varit först in i framtiden tack vare sitt intellektuella klimat för nya idéer. Låt oss ta vara på den traditionen.

Att ändra historien, efter gymnasiet

Nyligen läste jag ut en bok om Kolonialismen i Afrika, skriven av den tyske historikern Henk Wesseling. "Söndra & Härska" som den heter kan tyckas vara en helt vanligt pocketbok men är i själva verket något av det bästa jag läst av historisk litteratur.

Förutom att vara en alldeles utmärkt studie över det som vi slarvigt brukar kalla kolonialismen, med allt från diplomatiska detaljer som är otroligt underhållande läsning (Som när Frankrike invaderade Algeriet till följd av att den franske konsuln blivit tillslagen på näsan med en flugsmälla av den algeriske dejen), så fick boken också mig på tankar om vad en människa kan och inte kan påverka med sitt liv.

I slutet av boken början Wesseling nämligen en diskussion om vad som i kolonismens förtecken verkligen är en historisk händelse. Vad är det och vad avgör när det inte blir det? Många historiska händelser har ju blivit just "händelser" för att det har varit en lång kedja av aktiviteter som mynnat ut i en förändring. Han tar upp flera exempel, såsom expeditionen i Kongo på 1880-talet av upptäcksresanden Brazza. Hade inte Brazza upprättat ett protektorat över området, och hade i sin tur inte protektoratet godkänts av Nationalförsamlingen och i sin tur erkänts av övriga europeiska stater i det diplomatiska spelet hade vi inte kunnat läsa i historieböckerna om "Franska Kongo" osv. En historisk händelse är allttså i själva verket många olika händelser, enligt Wesseling. Även om Brazza hade upprättat protektoratet hade vi aldrig kunnat läsa om erövringen av Kongo.

Detta fick mig att tänka på vad "avgörande historiska händelser" egentligen är för något, både i historien och politiken men också i våra egna liv. Finns de ens, dessa stora avgörande händelser som påverkat resten av våra liv? Wesseling har i sin bok bevisat att det i själva verket är en rad händelser som leder till förändringar, inte stora avgörande händelser. Jag kan inte annat än att tänka på min egen situation just nu. På ett sätt jag jag själv nu vid en, som många skulle säga det, avgörande händelse för resten av mitt liv. Jag ska välja utbildning efter gymnasiet och vad det är kommer i sin tur styra min framtida karriär.
Eller?

Innan jag läst Wesselings bok skulle jag definitivt säga: Ja, valet efter gymnasiet är av avgörande betydelse för vad jag faktiskt kommer att syssla med, men nu verkar det tveksamt. För mig framstår det nu som så tydligt att historiska händelser inte styrs av enskilda beslut utan av en rad beslut. Vad påverkat då att dessa beslut skedde i en och samma anda och linje? Utan tvivel måste det vara tidens värderingar, logik och mentalitet som ligger bakom det. I fallet med franska kongo var det Imperialismen och även värderingarna inom den europeiska diplomatin som spelade roll för hela händelsens utgång.

Kan detta då appliceras på min egen situation också? Isåfall faller hela tesen om att detta skulle vara ett ödesdigert beslut för mig. Istället ser jag formandet av mitt eget liv som något bestående av små, många steg som sker i linje med vad mina värderingar och mål säger mig. Det som är avgörande är faktorerna bakom mina små beslut, inte innebörden av ett stort beslut. Så även om jag väljer en svensk eller fransk utbildning i höst, är det inte de besluten som spelar roll. Det är vad jag i sin tur gör efteråt. Kommer jag, väl på plats i Paris att bege mig till en teatergrupp, Jazzklubb eller politisk debatt? Kommer jag sitta inne på rummet och skriva, eller kommer jag vara ute och roa mig med vänner? Det är sådanna val som i själva verket formar oss som människor och vilka vi blir, och det bästa är: Sådana val har vi hela tiden!
Vad jag än gör väljer jag! Därmed förändras vi hela tiden i riktning med våra värdeirngar och mål.

Så för att sammanfatta, tro inte på stora ödesdigra beslut. För följer du bara dina värderingar kommer du hamna där du gör mest nytta.

Därmed har jag med hjälp av en avhandling om afrikansk kolonialism röjt all oro inför min kommande student ur vägen och kan lugnt fortsätta på min kopp te. Man tar väl vad man har för att stödja sin egen situation.

Kandidatur - Internationella Utskottet

Efter Jakob Lundgrens kandidatur känner jag att jag gärna också vill utveckla mina resonemang från min kanididaturfilm om varför jag kandiderar ett år till till Internationella Utskottet, samt ge andra en möjlighet att läsa varför jag kandiderar.

Under hela min politiska gärning och mitt ideella engagemang har Europa varit mitt fokus. Jag har, tack vare 1 år i IU, blivit medveten om möjligheterna att utveckla vårt europeiska samarbete på flera plan. Ett av dessa är kunskapen om EU i förbundet som kan förbättras genom FYEG(Federation of Young European Greens). Jag vill även arbeta för att fler svenskar ska se vilka möjligheter som finns att påverka på europeisk nivå, vilket bygger på förbättrad kommunikation mellan IU, FYEG och medlemmarna i GU. Jag har även en stark tro på styrkan i den mångfald som finns i Europas länder som är nyttig i politiskt arbete. Europa som politisk enhet har idag en politisk betydelse som vi måste lära oss att anpassa oss efter. Jag vill se ett Grön Ungdom som har kunskap om och vill delta i den europeiska debatten. Detta ger mig motivation att fortsätta mitt engagemang för Grön Ungdoms räkning i ett år till.

Under det gångna året har jag fått värdefulla erfarenheter från att arbeta och debattera aktuell europeisk politik utifrån ett svenskt perspektiv. Jag är idag van att arbeta i ett internationellt sammanhang, både när det gäller politiskt och organisatoriskt/operativt arbete. Jag deltog t.ex i Styrelsegruppen för en  Workshop arrangerad av FYEG i Bryssel. Med Jakob Lundgren representerade jag Grön Ungdom på FYEG:s årsmöte i Barcelona, där jag upplevde att vi kunde komplimentera varandra på ett mycket bra sätt för att få ut Grön Ungdoms ståndpunkter.

Utanför politiken studerar jag på Europaskolan i Strängnäs där jag fått en Europainriktad utbildning. Jag är också Ordförande för elevkåren och är van att ha en ledarroll och arbeta i styrelser och olika typer av projekt vilket jag tror är användbart i IU. Genom Europaskolan har jag fått möjligheten att delta i Europeiska ungdomsparlamentet. 2012 genomgick jag också Raoul Wallenberg Akademiens ledarskapsprogram, som fokuserade på unga ledare i ideella organisationer.

Som person är jag allmänbildad och analytisk. Jag är mycket resultatinriktad och har en förmåga att presentera idéer och politiska förslag på ett nyanserat sätt. Jag tycker mycket om att umgås i internationella sammanhang, använda engelska och franska, och lära mig om Europas mångfald på fler plan än det enbart politiska, vilken är en fördel om man ska vara framgångsrik i FYEG.

Jag önskar er alla lycka till på RÅM då jag kommer att vara i Bryssel under ett årligt Strategimöte med FYEG.

Dags för fransmännen att leva upp till sin självbild

Jag kände för att dela med mig av några saker jag funderat på en del gällande det ekonomiska och politiska läget i Europa.

 För några dagar sedan läste jag en årskrönika i Le Monde om hur världen såg på Frankrike med titeln "Comment Le Monde juge la France 2012" (Så dömmer världen Frankrike 2012). Artikeln innehöll mycket intressant om franmännen som folk och kultur, men fokus blev självklart på Frankrikes ekonomiska situation. Särskilt i fokus var The Economist:s artikel från i höstas, i vilken man med syrligt brittiskt översitteri berättar om Baguette-bomben i Europas hjärta.

 Känner man till Frankrike vet man att fransmän aldrig tar till sig kritik när den formuleras på ett sätt som uttrycker ett Storebrors-komplex  och framför allt inte när den kommer från Storbritannien. När det också handlar om pengar(Både Ludiv XIV & Charle de Gaulle förklarade under sin tid att pengar är Frankrikes eviga fiende), och finanspolitik är det inget som man vill kännas vid. Resultatet: Industriminister Montebourg pekar verbalt finger mot The Economist:
"Feuque ze Anglais "

I Le Monde blev detta även fokus och man intog en reserverad försvarsställning, trots vissa ödmjuka erkännanden. Man pekade på att Frankrike faktiskt är den första militära makten på den europeiska kontinenten, den femte ekonomiska i världen, det första turistlandet i världen etc.

 Det är ingen tvekan om att Frankrike måste uppföra sig som den stora ansvarstagande nation som de utgör sig för att vara och faktiskt är. Om Frankrike lyckas med att ta till rätt åtgärder för att förebygga nästa kris så har vi uppnått ett trendbrott i europeisk politik. Det skulle visa hela Europa att det faktiskt går att förebygga kriser med politiska medel, att drivkraften för kortsiktig tillväxt kan stå tillbaka för hållbarhetens skull.

 Samtidigt inser jag att Le Monde har rätt på en punkt. Fransmännen skäms innerst inne för att de aldrig varit hushållningens förkämpe, såsom de varit pionjärer på så många andra områden. The Economist symboliserar denna för Frankrike akilleshäl, som alltid är där och trycker på ömma tår. Idéen att denna skam istället måste bytas ut mot stolthet och kampvilja delar jag med le mondes ledarredaktion.

 Å andra sidan borde The Economist även rikta blicken mot sitt eget land innan man låter polariseringen mellan Britterna och européerna bli för stark. Storbritannien har en av de högsta statsskulderna i Europa, högre än Frankrike, och en industriell bas i sin ekonomi som sviktar. Även de måste göra reformer, främst i sin instabila finanssektor, som idag är världens centrum för kortsiktig spekulativ handelsverksamhet. Britterna är ett av de mest belånade folken i Europa och det krävs mer än en uppblåst gigantisk heliumballong för att bära upp ett helt land. Där kanske man kan lära sig något från Frankrike trots allt, som mer än något annat land i Europa sparat sina tillgångar i guld, ett värde som inte går att blåsa upp till ballonger.

Det var mina ord för ikväll.