Dags för fransmännen att leva upp till sin självbild

Jag kände för att dela med mig av några saker jag funderat på en del gällande det ekonomiska och politiska läget i Europa.

 För några dagar sedan läste jag en årskrönika i Le Monde om hur världen såg på Frankrike med titeln "Comment Le Monde juge la France 2012" (Så dömmer världen Frankrike 2012). Artikeln innehöll mycket intressant om franmännen som folk och kultur, men fokus blev självklart på Frankrikes ekonomiska situation. Särskilt i fokus var The Economist:s artikel från i höstas, i vilken man med syrligt brittiskt översitteri berättar om Baguette-bomben i Europas hjärta.

 Känner man till Frankrike vet man att fransmän aldrig tar till sig kritik när den formuleras på ett sätt som uttrycker ett Storebrors-komplex  och framför allt inte när den kommer från Storbritannien. När det också handlar om pengar(Både Ludiv XIV & Charle de Gaulle förklarade under sin tid att pengar är Frankrikes eviga fiende), och finanspolitik är det inget som man vill kännas vid. Resultatet: Industriminister Montebourg pekar verbalt finger mot The Economist:
"Feuque ze Anglais "

I Le Monde blev detta även fokus och man intog en reserverad försvarsställning, trots vissa ödmjuka erkännanden. Man pekade på att Frankrike faktiskt är den första militära makten på den europeiska kontinenten, den femte ekonomiska i världen, det första turistlandet i världen etc.

 Det är ingen tvekan om att Frankrike måste uppföra sig som den stora ansvarstagande nation som de utgör sig för att vara och faktiskt är. Om Frankrike lyckas med att ta till rätt åtgärder för att förebygga nästa kris så har vi uppnått ett trendbrott i europeisk politik. Det skulle visa hela Europa att det faktiskt går att förebygga kriser med politiska medel, att drivkraften för kortsiktig tillväxt kan stå tillbaka för hållbarhetens skull.

 Samtidigt inser jag att Le Monde har rätt på en punkt. Fransmännen skäms innerst inne för att de aldrig varit hushållningens förkämpe, såsom de varit pionjärer på så många andra områden. The Economist symboliserar denna för Frankrike akilleshäl, som alltid är där och trycker på ömma tår. Idéen att denna skam istället måste bytas ut mot stolthet och kampvilja delar jag med le mondes ledarredaktion.

 Å andra sidan borde The Economist även rikta blicken mot sitt eget land innan man låter polariseringen mellan Britterna och européerna bli för stark. Storbritannien har en av de högsta statsskulderna i Europa, högre än Frankrike, och en industriell bas i sin ekonomi som sviktar. Även de måste göra reformer, främst i sin instabila finanssektor, som idag är världens centrum för kortsiktig spekulativ handelsverksamhet. Britterna är ett av de mest belånade folken i Europa och det krävs mer än en uppblåst gigantisk heliumballong för att bära upp ett helt land. Där kanske man kan lära sig något från Frankrike trots allt, som mer än något annat land i Europa sparat sina tillgångar i guld, ett värde som inte går att blåsa upp till ballonger.

Det var mina ord för ikväll.