Ett år i Europa

Nu är det första året här på Sciences Po slut och jag tänkte dela med mig av några av de tankar jag fått efter att ha sett mitt eget land ur ett helt annat perspektiv än tidigare.

Jag har valt att kalla det här inlägget 'Ett år i Europa' just för att betona den stora skillnad i identitet som finns mellan Sverige och kontinenten. Vi kanske ofta glömmer att vårt land befinner sig i ungefär likadan situation som Storbritannien -Vi är en ö i geografisk mening och har alltid varit lite utanför händelsernas centrum i Europas våldsamma Historia. Vi har snarare betraktat, med avvaktande, som format vår kontinent år efter år. Det har gjort oss ganska främmande inför att kalla oss européer medan det är självklart för en fransman att han också är europé. 

Och även om vi känner att vi har mycket mer gemensamt med tyskarna än med fransmännen ur strikt kulturell synvinkel är det viktigt att komma ihåg att Tysklands historia är lika mycket som Frankrikes, om inte mer, formad av de europeiska krig som EU lyckats förhindra. Tyskland är idag utan tvekan den ledande kraften för EU. Det vi borde fundera på, så här innan EU-val, är om vi vill fortsätta att befinna oss avvaktande på kanten av Europeisk integration eller om vi vill vara en del av Europa på allvar. För Sverige är en del av Europa och västvärlden och vårt engagemang för t.ex de baltiska staterna efter Sovjetunionens fall har varit att just sprida de Europeiska principer som vi står för. Vi var med och utvecklade nya ekonomiska samarbeten genom handel och demokrati över Östersjön till länder som tidigare var förtrycka bakom en tung ridå. Om inte det är att vara europé- vad är det då?

Min andra punkt handlar om den Svenska självbilden. När jag har talat med människor från praktiskt taget hela Europa vid Sciences Po, människor som till stor del representerar en blivande intellektuell elit i sina hemländer, så ser de Sverige som ideal-landet. Som en sorts högsta statsform i en hierarki för demokrati och välstånd. Men jag tror att det är anledning att diskutera om vår självbild verkligen stämmer överens med verkligheten. Är Sverige idag verkligen det där inkluderande, toleranta samhället där alla är fria, jämlika och lever i harmoni? Tittar man på statistiken över andelen utrikesfödda i arbete idag ser man ett tydligt 'Nej'. Sverige är sämst bland alla EU-länder på att få utrikesfödda i arbete. Men jämför man med andra per capita stora mottagarländer för asyl- och flyktingar i EU så finns det också stora skillnader i debatterna kring dessa frågor. Min Brittiske lärare i en kurs om Religion i Europa idag ger bild av en hel annan, mycket mer inkluderande och öppen debatt som nu pågår i Storbritannien angående frågor om Integration, Religion och Kultur. Även i Frankrike är debatten mer öppen och levande i dessa frågor. Men i Sverige tvärtom, har vi valt att lägga locket på. Varför då? Är det den svenska självbilden som skadats? Är det för smärtsamt att inse att vi inte längre är det där inkluderande samhället som vi utgett oss för att vara? Sverige har en kultur av samförstånd som stått högre över politiska konflikter mycket länge. Frankrike å andra sidan har en konflikts-kultur där dynamiken i den politiska konflikten är ett mål i sig. Även om samförstånd många gånger inte bara är smidigare, utan också bättre långsiktigt politiskt kan samförståndskulturen lätt förvandlas till en jantelagskultur, där varje försök att ifrågasätta bestämda sanningar ses som ett försök att skada samförståndet och harmonin i samhället. Ett av de tydligare bevisen på att detta är ett demokratiskt problem i just Sverige är just att titta på hur vi hanterar känsliga frågor om invandring, rasism och religion jämfört med andra västeuropeiska länder. Skillnaden är slående. Konsekvensen av detta är att main streem medier inte diskuterar känsliga frågor utan lämnar utrymmet till debatt öppet för extremer som ser sin chans att vinna billiga poäng.

 När den stora majoriteten inte längre vågar diskutera viktiga men känsliga frågor för att man är rädd att sticka ut negativt (Läs Jantelagen) skapas ett politiskt vakuum som bara extremerna till slut kommer fylla. Detta är en farligt väg att gå och kan bara ändras på genom att fler och fler vanliga människor i politikens mittfåra vågar diskutera frågor om Religion, Etnicitet, Invandring, osv, utan att vara rädda att medvetet bli misstolkade. Samförstånd måste bygga på att alla tankar och åsikter i ett samhälle får komma till tals, inte på att man från makteliten klistrar på samförståndet som en munkavel på medborgarna. 

Detta är en väsentlig skillnad från Frankrikes konfliktkultur. Något som jag själv i början här föraktade pga. dess ganska häftiga uttryck i debatter och folkliga protester. Men nu ser jag betydelsen i en Demokrati av att våga gå ut och stå för vad man säger, i en debatt eller på ett torg och inte låta den förbli osagd för samförståndets skull.

Detta är en observation bland många som jag gjort under mitt år här i utlandet. Det kommer fler.

The limits of European "Soft Power"

EU has always put forward their so called soft power as their first mesure in their foreign policy making. It is often described as the ideal use of power by western democracies, the use of positive powers, such as free trade and win-win situations should prevail over hard powers such as threats and use of military power. Lately, the Swedish Euro-politician Gunnar Hökmark defended this view in an article in Svenska Dagbladet: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/vast-maste-nu-vanda-ryssland-ryggen_3320908.svd.

Now, during the intence crise with Russia and Ukraine, we can evaluate that this strategy has some major weak points. EU has the last years tried to persuade Ukraine to become a part of the European framwork with this kind of soft powers. For Ukraine, it is sure that this kind of "warm" diplomacy always is to prefer in front of the russian "cold" diplomacy. This has made EU to become the worlds largest market and by far the worls largests associate market if we include all their associated territory such as the eastern partnership. Even Russia would, in fact, has more in economic terms to win on a free-trade agreement between EU and Ukraine as this would make Ukraine as a bridge between russian and european goods and services. But this also has a major deficit: If you use soft power to persuade other countries to be a part of your club, in this case the EU and its free trade agreements, then you also reduce your real hard power in an eventual conflict between EU and other states. A very accurate example of this problem is the issue with Germany, today described in world press such as in Le Monde by Frédéric Lemaître. The main problem is that Germany does not want to put economical sanctions against Russia, as the country has a major industry linked to import of russian oil and gaz. Germany has the strongest tradition of this soft-powers in post-war Europe. Thus, economical prosparity through soft power has its price is crises like the one with Ukraine. 

We can not avoid conflicts, and therefor the strategy of EU:s soft power only works when you are dealing with countries that has the same geopolitical interests as your own. In the case of dealing with Russia this is a main deficit, and that is why the EU are trapped in a cage by Vladimir Putins hard, brutal power. Europe can not ignore this problem, but has to seriously to think about how to become more serious on a diplomatic stage. The Europen soft power has about the same real value for Russia as a bunch of Hippies in a Volkswagen bus. A common European defence is a necessity to be able to attein real legetimacy on the geopolitical stage. Russia don't cares about EU:s soft power. It does not share the view of Europe, nor its fundamental values. The only thing that matters for Russia is to keep Ukraine in its hands as it applies a picture equal to the one of the cold war. For dealing with that we can not have cases like the german when court term economical interest are superiour to the political best in long term. Europe has to reevaluate the legetimacy and use of soft power, or get used to be run over by russian tanks in every single geopolitical conflict.