Redan under undertecknandet av Maastrichtfördraget 1992 var Frankrike oroligt för att det nya, förenade Tyskland skulle bli för starkt för det europeiska samarbetet. Det gick helt emot den gamla idé som fötts av Jean Monnet och Shuman, som lagt grunden för det europeiska ekonomiska samarbetet: Att Tyskland skulle tillåtas växa, men Frankrike måste ha övertaget, eller som vissa har uttryckt det: Tyskland ska vara hästen och Frankrike kusken i Europa.
Idag ser detta ut att förändrats rejält. Gapet mellan Frankrikes och Tysklands ekonomiska kraft går längre inte att blunda för. Medan Frankrike, oförmöget att reformera sin enorma offentliga sektor och sjunkande konkurrenskraft skippar efter anden, framträder Tyskland som stabiliteten i det krisande Europa. Frågan är hur länge detta kommer att påverka Frankrikes roll som EU:s politiska och visionära ledare.
När den fransk-tyska gemenskapen inte längre bottnar i jämnvikt och ömsesidigt ekonomiskt välstånd mellan de båda stormakterna finns det allvarliga skäl att tvivla på det europeiska samarbetets framtid. Det går inte längre att fastställa gemensamma mål för Europa om Frankrikes och Tysklands ekonomier är i så olika skick. Än värre blir det med de politiska visionerna: Ett krisande Frankrike som blir allt mer EU-skeptiskt kan inte längre ha den historiska ledartröja som de haft. Återstår att se om Hollande har det ledarskap som krävs för att genomföra de viktiga reformer som landet så väl behöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar