Jag ska göra ett nytt försök att hålla liv i den här bloggen. Inte för allmänhetens skull, men för min egen. Att kunna sätta ord på sina tankar är mycket värt, speciellt för mig som har så många av dom. Men för att göra det måste jag lova mig själv att alltid, alltid, alltid säga den upplevda sanningen om mig själv om mina tankar och om andra.
För att citera Hemingway: " Så länge ett litterärt material baseras på en ren ärlighet som bottnar i respekt för sig själv och för sitt litterära arbete kan ingen bok vara dålig"
Och redan där måste jag rätta mig eftersom Hemmingway aldrig sagt det där.
Ibland förstår jag meningen med bloggande. Att ingen förutom att ens mamma ska läsa inläggen behöver ju inte vara negativt. Alla blir ju ändå så hämmade av den otroliga egoism och kritisism (finns det ordet?) som finns på nätet att man kanske vågar säga mer om man bara blir accepterad. Sedan så är det ju svenskt också. Den tysta bekräftelsen mellan två individer väger tyngre en det interlektuella samtalet.
Känner att detta är associationernas afton då kvällen är helt tom och kan fyllas med vadsomhelst. Därför måste jag genast koppla detta till en så tydlig skillnad mellan Sverige och Frankrike. Och efter 3 veckor i Biarritz och Nice känner tillochmed jag att jag vågar yttra mig om dem.
De som redan nu förstår att jag kanske kommer glida in på långsökte amatörmässiga och psykologiska analyser kan sluta läsa det här inlägget nu.
Ni som dock känner att ni är tillräckligt pseudointerlektuella för att tro er förstå vad jag snackar om kan fortsätta lite till.
Det franska sociala samtalet får gärna vara hetsigt, utåtagerande och gestikulerande. Och ändå tar ingen illa vid sig av det? Man kan stå öga mot öga häva ur dig de smutsigaste anklagelser och ett par minuter senare gå skrattande därifrån som om ingenting hänt.
I sverige skulle vi istället landa i något idiotiskt konsensus efter 18 sekunder i en diskution och sedan gå sammanbitna därifrån och tänka groteska könsord om den andre. Är det för att vi i vår kultur är instängda och asociala, vilket vi också, rent klimatmässigt borde vara?
Fast även om man i den franska folkkulturen är hetsig, färgsprakande och entusiastisk återspeglas detta inte alls i politiken. Förmodligen eftersom politikeryrket fortfarande ses som ett ämbete för den övre borgarklassen och de förväntas ha lite stil och finkänslighet.
I Storbrittannien är det dock annorlunda. Där känns det som det folkliga franska sättet att diskutera på har först in i parlamentet. Även premierministern skriker, och låter reptilhjärnan ta över helt ohämmat i debatter i parlamentet.
Nog med politik, det är ju sommar och Imorgon åker jag till kära Småland. Så jag lär återkomma!
Godnatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar