Kollektivavtalen behövs!

Eftersom Ekuriren inte vill puplicera min debattartikel publicerar jag den här istället:



"I söndag skrev företrädare för Svenskt Näringsliv om hur de vill att principerna för lönebildning ska förändras. Rubriken "Vi vill förändra kollektivavtalen" stämmer, men till det sämre.
I artikeln angriper man kollektivavtalen och säger att de inte är gjorda för tillämpas i verkligheten på arbetsplatser. Istället för gemensamma och tryggande avtal vill man att lönen ska bestämmas mellan chef och varje löntagare. I klartext menar man att Fackens och kollektivavtalens makt över lönebildningen inte bara ska minska, utan tas bort helt, allt på löntagarens bekostnad.
Attacken mot kollektivavtalen är en attack mot den svenska modellen som tillämpas på svenska arbetsplatser. Sverige beröms år efter år i internationella undersökningar för sin modell, år efter år kommer delegation efter delegation för att lära av den svenska partsrelationen. Partsrelationen bygger på principer om trygghet och jämlikhet mellan arbetsgivare och löntagare, något som Svenskt näringsliv alltid motarbetat.
I artikeln pekar man på att löneökningen i många fall "inte återspeglar löntagarnas bidrag till verksamheten". Man säger att enskild lönebildning är mer jämlik, fastän vågskålen alltid tippar till arbetsgivarens fördel, som då pressar lönerna nedåt. Speciellt på arbetsplatser med otrygga anställningar och på arbetsplatser med överskott på arbetskraft kan man skapa konkurrens om lönerna, med andra ord slår den hårdast mot de som redan har det svårast.
En annan intressant sak är att man angriper facken. Man säger att fackens lönepolitik inte återspeglas av medlemmarnas intressen och att medlemsraset de senaste åren har berott på protester från löntagare mot kollektivavtalens makt.
Låt oss se till fakta.
1 Januari 2007 ökade kostnaderna för fackligt medlemskap drastiskt, genom att avskaffa löntagarnas rätt till skatteavdrag för medlemsavgiften. Arbetsgivarnas avdragsrätt för servicebolag kvarstod dock. Redan här undergräver man från regeringens sida legitimiteten för partsrelationen på arbetsmarknaden. LO förlorade under 2007 hela 130 000 medlemmar, och den minskningen fortsatte även under 2008 och 2009. TCO och Saco drabbades också hårt.
Fackförbundens medlemsras beror alltså på en av regeringen föreslagen reform, inte meningsskiljaktigheter mellan fackliga företrädare och löntagare.
Man kritiserar framförallt LO men berömmer Saco för att driva en lönepolitik i linje med medlemmarnas intressen, baserat på att Saco hade en medlemsökning under 2009, trots att även denna slutsats är felaktigt då tjänstejobben ökade under 2009 vilket gynnade Saco.
Så vad är det Svenskt Näringsliv och debattörerna egentligen vill ha? Vi menar att detta är en del i att underminera den helt överlägsna svenska modell och legitimiteten för partsrelationen på arbetsmarknaden. Genom att öppna för "flexibilitet" kommer otryggheten och låglönejobben att öka och tryggheten försvinna. Således borde artikeln inte prata om "utveckling", snarare om avveckling av kollektivavtalen."